Skolan

Jag önskar att jag hade råd att gå hela min utbildning här. En svensk som är här gör det och han tar ungefär 200 000 i lån varje år. Trots att den här skolan har ungefär en tredjedel av Växjö universitets studenter är kursutbudet bättre. Det här är visserligen en privat skola som har en av Japans dyraste terminsavgifter (men det är fortfarande betydligt billigare än i exempelvis USA), men ändå. Det finns till exempel en kurs här som handlar enbart om Dantes Divina Commedia. Hur många olika lingvistik- och litteraturkurser som helst! Jag kan tyvärr inte gå en enda för jag måste läsa sådant som ingår i något som kallas Japan Studies Program.

Nu läser jag Contemporary Japan: From Ramune to Anime och så japanska. Japansklektioner har jag varje dag, måndag till fredag, från 10.10 till 12.40. Contemporary Japan är en ondskefull gorochi-kurs. Go = fem, roku = sex och shichi = sju. Den håller på i tre timmar och fyrtiofem minuter, vilket innebär att man slutar klockan sju. Det är åtminstone bara två gånger i veckan, så man slutar 12.40 övriga dagar. Jag kom precis hem från en sådan lektion. I dag var första gången jag inte somnade (okej, jag nickade till någon sekund i och för sig, men det gick bättre än på de föregående lektionerna). Trots två koppar kaffe och två flaskor (ganska sött) citronte ur de fantastiska japanska dryckautomaterna som inte går att undvika någonstans fick jag kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den lektionen så sömningivande, men jag är långt ifrån den enda som somnar...

Undervisningen verkar överlag mycket bra. Först registrerade jag mig på en kurs i samtida japansk historia, men eftersom man var tvungen att skriva ett paper i veckan plus en tiosidig uppsats (med både primära och sekundära källor) i slutet av kursen övertalade Jonas mig att byta till Contemporary Japan: From Ramune to Anime. Orsaken till att han var tvungen att övertala mig var att läraren i historiekursen var helt underbar. Han utstrålade så mycket passion för och engagemang i sitt ämne. Någon frågade om det var okej att använda Internet-databaser med artiklar (när läraren talade om att man skulle gå till primära källor, som artiklar från den aktuella tiden) och han svarade "yes, but I would really love you to go down [i bibliotekets källarvåning som innehåller en massa gamla tidningar] and TOUCH the books". Vid ett annat tillfälle bad han oss att under några minuter verkligen tänka oss in i hur man som en vanlig, enkel människa kände under 1945 års lopp i Japan. Det är så historia ska undervisas. Om jag läste historia i vanliga fall skulle jag inte ha tvekat att gå den kursen. Alla andra där verkade också ha historia som huvudämne.

Vad gäller japanskundervisningen är den av varierande kvalitet. Vi har sammanlagt fyra lärare. En av dem träffar vi bara en timme i veckan, och det är på torsdagar när vi går till en datorsal och använder ett program som känns ganska meningslöst. Det går ut på att man ska kolla på videoklipp och öva på japanska; man kan spela in sig själv och sedan lyssna på det, vilket förstås låter jättebra - problemet är bara att nivån är på tok för låg till och med för de allra sämsta i gruppen. Dessutom tar det en halvtimme varje gång för dem att få datorerna att fungera som de ska.

Sedan är det en kanjilärare som vi bara haft två gånger hittills. Hon pratar med en oerhört pipig (och ganska svag/tyst) röst, vilket är smått obehagligt. De resterande två lärarna är en äldre dam som är ganska stel och tråkig och som fyller i folks meningar innan de hinner tänka klart, samt en mycket rolig och bra yngre lärare. Alla är kvinnor. Den yngre, Komatsu-sensei, är mycket omtyckt och hennes lektioner är alltid roliga. Hon kan säga "oj" på svenska! Och till skillnad från den äldre, Satou-sensei, förklarar hon gärna saker även om det är lite överkurs. Satou-sensei sa uttryckligen till Jonas att han inte skulle analysera så mycket när han ställde en kort fråga...

Kursböckerna man använder är ICU:s egna. "ICUの日本語" på japanska; Japanese for College Students på engelska. De är helt okej, men förmodligen inte så bra att bedriva självstudier med. Positivt är att man får lära sig ganska många kanji. Måttligt positivt är att man får lära sig ett antal kanji varje lektion som man bara ska kunna läsa, vilket innebär att det inte står hur de ska skrivas.

Jag önskar också att takten vore lite snabbare. Nu går vi igenom ett kapitel i veckan, ungefär. Nästa termin ska jag läsa Intensive Japanese istället, det vill säga japanska på heltid. Det innebär japanska från 8.50 till 15.30 varje dag (minus lunchrast). Det ska bli så skönt att kunna koncentrera sig enbart på japanska!


Det absolut sämsta med skolan är det grymma förtryck mot vänsterhänta som syns ovan. Var är det meningen att jag ska vila min armbåge medan jag skriver? Nåja, de här bänkarna är någorlunda uthärdliga, jämfört med vissa andra som bara består av en smal träskiva för högerarmen. Man känner sig helt fångad i dem också. De sitter nämligen ihop med stolarna och har man grejor på bänken är det svårt att komma ut. De tar ju inte mycket plats dock; antar att det är därför de använder dem.