Hur som helst var det kul att se de klubbarna jag i alla fall fick se. De verkade roliga allihop, speciellt de olika musikklubbarna, men hur mycket de än säger att det inte spelar någon roll om man inte kan sjunga tänker jag inte göra livet surt för dem genom att gå med i någon av dem.
Jag fick i alla fall några bilder, om än oskarpa (det var så mörkt):
Det här är en dansklubb av något slag. De dansade något som symboliserade körsbärsblommornas skönhet (kan det bli mer japanskt?), och det var inte alls illa. Den här klubben känns dock som att man måste vara japan för att gå med i (hur snygga är västerlänningar i kimono?)... och jag har ändå ingen rytmkänsla.
Det här är en mer än lovligt suddig bild av ett av musiksällskapen, och de spelade verkligen riktigt vackert; rörande vackert. Jag önskar att jag kunde spela något instrument. Man kan åtminstone njuta av deras musik...
Här har vi Latin American Music Society. De var duktiga och musiken var bra (samba), men de hade kunnat slå liiite mjukare på trummorna. De flesta spelade instrument, men vissa dansade också. Det var kul att se, och på något sätt känns allt som inte är japanskt lite uppfriskande...
Min rumskamrat har tydligen varit med i badmintonklubben, så hon berättade för mig när de tränar. Jag ska gå dit och titta på deras träning så småningom tänkte jag. Det finns annars tre tennisklubbar här (av varierande allvarsgrad) så någon av de mindre seriösa av dem vore kanske kul också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar