Mitaka och ICU - första intrycken

På måndagsmorgonen pallrade vi oss upp någorlunda tidigt, samlade ihop våra grejor, checkade ut från vandrarhemmet och begav oss till tunnelbanan med all vår packning. Från Asakusa till Ueno, från Ueno till Musashisakai och därifrån via buss till ICU (eller 国際基督教大学 som skolan heter på japanska) .

Jag kan räkna gångerna jag synligt svettats på ungefär tre fingrar och det här var en av dem. När man släpar en resväska (som visserligen gick att rulla men dessvärre behövde bäras upp och nerför alla trappor på tunnelbanestationerna), en datorväska och en stor handväska i cirka en och en halv timme, i fyrtiogradig värme, är det nämligen lätt hänt.

Så småningom var vi i alla fall vid ingången till ICU:s campus. Bussen går egentligen vidare in på campus och nästan hela vägen fram till skolan men det visste vi inte då, så vi gick den (ganska långa) biten. Śåhär såg det ut:


Ledsen för överexponeringen, men det var ganska ljust och jag var på tok för nervös för att ta några bra bilder. Cikadorna fullkomligen vrålade utan att tröttna en sekund. Det började synas skyltar som pekade mot dormitories och inom kort möttes vi av två olika pilar; en mot männens korridorer och en mot kvinnornas. Det kändes av någon anledning som om jag inte skulle få se Jonas igen på hela året... Vi visste ju inte när vi skulle kunna kontakta varandra eller någonting.

Jag råkade först gå och knacka på hos fel korridor, 2WD, frågade på engelska om det här var 3WD och de svarade att jag skulle gå runt hörnet. Så jag löd, och ringde på där. Det blev värsta kalabaliken - de började skrika "Maya har kommit!" (på japanska) till hela korridoren och så hjälpte några av dem mig att bära upp mina väskor.

Min rumskamrat var inte hemma men rummet var fint och välstädat. Överallt hade hon lämnat små lappar på vilka det stod att jag fick använda vad jag ville. På mitt skrivbord låg dessutom bläckfisksnacks och en kolakaramell. Bläckfisk är faktiskt hur gott som helst; saltigt och smakrikt. Jag var lite rädd för att testa det men det finns det ingen anledning till!

Tjejerna som bar upp mina väskor lämnade mig åt uppackningen. När jag blivit klar med den (och kände mig aningen mindre svettig) gick jag ner i allrummet. Bara jag och någon till av de sex väntade nykomlingarna hade dykt upp. Klockan fem blev det rundvisning i korridoren och genomgång av reglerna. Lite i sex gick vi till skolan för den första av löjligt många orienteringsgrejor. Här blev vi alla tvungna att gå upp korridorsvis på scenen och i tur och ordning presentera oss själva på japanska (eller så mycket japanska man nu kunde).

Hemma på 3WD igen fick vi äntligen mat. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen, dels på grund av bristande matlust och dels på grund av att inget tillfälle givits. De hade gjort yakisoba och något annat vars namn undflytt mitt minne, och det var mycket gott. Därefter fick vi återigen presentera oss själva på japanska (eller engelska, men de flesta, inklusive mig, gjorde så gott de kunde på japanska), varpå alla senpai (äldre studenter, fast de är ju snarare yngre än äldre än mig för det mesta) fick ställa frågor som vi skulle hitta på svar till (som till exempel varför man kommit till Japan och vad man tyckte om för mat och om man hade en pojkvän). Det var svårt ibland, men kul, och jag hängde med ganska bra trots att allt var på japanska.

Vid tiotiden var "festen" slut och jag gick upp på mitt rum och läste i min bok. Jag kunde inte ta in så mycket mer nytt på en och samma dag. Min rumskamrat dök upp och var hur snäll och söt som helst. Hon kallas för Pomme, fast med japanskt uttal (pomu) och ska bli japansklärare. Det här är hennes sista år och hon har två olika extrajobb. Hon måste vara så fruktansvärt stressad...

Jag hade ingen väckarklocka (ingen klocka alls) så jag var tvungen att fråga hur dags hon skulle upp nästa dag. Som tur var skulle hon upp samtidigt som jag så hon kunde väcka mig. Det visade sig sedan att det inte fanns något större behov av det eftersom jag knappt sov den natten. Det var fruktansvärt varmt, cikadorna skrek och jag saknade Jonas så fruktansvärt mycket. Jag är så van vid att bo med honom och vid att sova med honom, så det kändes jättekonstigt, ensamt. Jag låg vaken och vände och vred mig i timmar innan jag lyckades somna, och jag vet inte hur många gånger jag slog upp ögonen och var alldeles klarvaken den natten.

Nu måste jag för övrigt gå och lägga mig. I morgon börjar lektionerna... Jag lovar att berätta vidare om första veckan på ICU snart!