Flygresan

Det är nog dags att blogga om flygresan nu, innan den hinner begravas i en flod, nej förlåt, hav, av andra intryck.

Min kära mor körde mig och pojkvän till Lund onsdag kväll. Morgonen därpå tog vi tåget till Kastrup. Där gick allt som smort och snart vinkade vi adjö till mor min, som var snäll nog att följa med. Det kändes väldigt konstigt att tänka att jag inte kommer se henne, eller någon annan, på tio-elva månader.

Väl ombord på vårt Austrian Airlines-plan blev vi väl omhändertagna med mat som överträffade all förväntan: utsökt pasta med aubergine-sås. Det var visserligen en väldigt liten portion, men det var ju en kort resa - närmare bestämt till Wien.

I Wien handlade jag lite i taxfree-affären (parfym och mascara om någon undrar) och sedan befann vi oss plötsligt i väntrummet i sällskap av nästan enbart japaner (och det var då det började bli läskigt på riktigt). Med jämna mellanrum fick några japaner gå igenom och iväg till planet, och de hade likadana boarding-pass som vi. Vissa meddelanden som gick ut i högtalarna kom bara på japanska. Lite oroliga blev vi allt, men så småningom (eller efter en ganska lång väntan faktiskt) reste alla sig upp som på en osynlig och ohörbar signal och ställde sig i kö.

Planet som skulle föra oss hela den långa vägen till Japan var enormt. På varje rad fanns det tio stolar - fyra i mitten, tre till längst åt vänster och ytterligare tre åt höger. Servicen var anpassad för japaner och därmed oklanderlig. De kom ut med mat var och varannan minut, och delade vid ett tillfälle till och med ut våtservetter (men vad vet jag; det kanske är standard på långa flyg).

Det fanns en liten multimediaenhet framför varje stol, på vilken man kunde se på filmer, spela spel, shoppa, följa resvägen med mera. Tyvärr fanns det bara ganska kassa filmer att välja på och de började bara vid vissa bestämda tidpunkter, shoppinggrejen var ur funktion och spelen var rent ut sagt skittråkiga.

Det värsta med denna elva timmar långa resa var de obekväma stolarna. Jag kunde inte hitta någon bra sovställning och lyckades knappt få en blund på hela natten. Runt omkring mig snusade alla så sött så. Till höger om oss hade vi till exempel en något surmulen japansk affärsman (inte för att jag vet om han var affärsman men han såg ut som en) och han sov som ett litet barn i många timmar.

Tre timmar gick på en kvart. Fyra timmar kändes helt okej. Vid fem timmar var det plötsligt ett helvete - bara tanken att det var mer än hälften av tiden kvar var svår att uthärda. Jag ägnade mig mest åt att försöka sova och däremellan följa vår framfart på skärmen. Det var en speciell känsla att befinna sig ovanför Moskva. Jag hade gärna gjort ett litet stopp där. Ryssland lade sig underligt nog ganska snabbt bakom oss, men Mongoliet och Kina tog en halv evighet! Kanske hade det att göra med att jag var betydligt tröttare på att flyga när vi kommit så långt, men det skulle också kunna vara att det kanske är svårare att flyga över bergiga områden... jag vet verkligen inte.

Jag trodde att det var slut på byråkrati (åtminstone tills vi ska gå igenom Alien Registration-proceduren) men när det bara var en timma kvar av flygresan delades de ut formulär. För typ åttonde gången fick jag svara på frågor som var intelligenta och fulla av mening, till exempel "Do you have any narcotics with you?"

Vid åttatiden japansk tid anlände vi i alla fall äntligen till Narita Airport. Och jag fick min kulturchock meddetsamma. På informationsmötena fick vi höra att först kommer en förlovningstid då man älskar och avgudar allting med sitt nya land, sedan en frontalkrock med en stor vägg som gör att man tycker allt suger, och till sist en objektiv syn på landet. För min del kom väggen genast.

Den där blanketten på flygplanet, fingertrycken och fotot som togs på flygplatsen, mindre trevlig personal och slutligen en japansk toalett som det tog mig tio minuter att lyckas spola fick mig att känna mig mer eller mindre desperat. Betänk sedan att jag inte sovit på ett dygn, och lägg till det faktum att det påstås vara tabu i Japan att röra vid varandra så jag kunde inte få tröst i en kram från min pojkvän.

Jag samlade ihop mig och vi gick omkring på flygplatsen några timmar för att undvika rusningstiden på tunnelbanan. Vi åt några maki-rullar (en sorts sushi) och något skumt friterat som var sött och gott enligt mig; sött och äckligt enligt pojkvännen.

Till slut tog vi i alla fall tunnelbanan till Ueno, där vi var tvungna att byta med all vår packning. Nästa tåg gick hela vägen till Asakusa där vi checkade in på vandrarhemmet. Rummet vi bott i är nog det minsta rum jag någonsin sett. Allt är väldigt litet här, utom mobiler. De är av någon anledning allihop riktigt stora. De är uppfällbara och fyrkantiga. Antar att de kommer till Sverige någon gång...

Framme

Befinner mig nu pa vandrarhemmet i Tokyo. Ar dodstrott efter en lang flygresa dar ingen somn ville infinna sig. Rummet snurrar och allt kanns mest surrealistiskt. Aterkommer forhoppningsvis snart med ordentliga svenska bokstaver...

På väg!

Nu åker vi snart ner till Lund, och jag kommer förmodligen inte kunna uppdatera förrän jag är i Tokyo! I går införskaffades presenter: Ahlgrens bilar, Nappar, Kick, en osthyvel, en äggskärare och en samlingsskiva med Cornelis Vreeswijk. Förhoppningsvis kan jag hitta någon som kan uppskatta något av det... Absolut Vodka finns till betydligt humanare priser i Japan än i Sverige, så några sådana där söta miniflaskor kan man alltid köpa där utan att någon behöver få veta... det är ju tanken som räknas. ;-)

Vi hörs i Tokyo!

Presenter?

Det är väl ganska allmänt känt (åtminstone bland oss Japan-intresserade) att japaner är förtjusta i presenter (läs: att det nästan är ett måste att ge en liten present till alla man kommer i mer än väldigt ytlig kontakt med). Därför vore det kanske inte helt fel att ha med sig ett förråd roliga, användbara och gärna typiskt svenska saker.

Det enda jag lyckats införskaffa hittills är några askar Salta katten. Hur mycket jag än älskar dessa kissekatter och hur svenska de än är verkar inte japaner vara överdrivet förtjusta i saltlakrits. Det vore trevligt att ha något att ge bort som de inte förfärat spottar ut (även om det är lite lustigt).

Jag ska in till stan i morgon och göra ett nytt försök att hitta lämpliga presenter. Är det någon som har några förslag?

Snarast!

I dag har jag provpackat för första gången. Det gick över all förväntan; bara 16.7 kg (maxvikt är 20)! Visserligen ska det i lite till, men det borde inte bli några problem (och i värsta fall finns ju handbagaget att ta till).

Äntligen känner jag mig förväntansfull och exalterad i stället för att växla mellan apatisk och orolig. Den efterlängtade längtan har infunnit sig. Plötsligt kan jag knappt stå ut med att vänta bara några dagar till; jag vill åka NU!

Här kommer jag befinna mig om bara några dagar!

Som sagt blir det Lund på onsdag kväll, avresa från Kastrup torsdag morgon och ankomst till Tokyo fredag morgon! Eftersom vi anländer mitt i rusningstimmen (varför vi nu envisas med att kalla det "rusningstimme" när det faktiskt rör sig om flera timmar) ska vi vänta ett tag på flygplatsen (Narita) innan vi beger oss till vandrarhemmet i Asakusa med all vår packning. Om någon undrar varför jag säger "vi" så är det för att min käre pojkvän också ska på utbyte, till samma skola som jag: International Christian University (och nej, det är ingen fanatisk kristen kult, jag lovar!).

Sist men inte minst har jag en fråga till dem som är mer erfarna flygare än jag: brukar det inte vara så att man får ha med sig en större väska OCH en mindre handväska på flyget, det vill säga som handbagage? Vore tacksam för svar!

Snarare...

I dag är det den 20 augusti. Jag åker ner till Lund den 27 för att ta tåget till Kastrup på morgonen dagen därpå. Det är alltså knappt en vecka kvar och jag har inte ens skrivit en packningslista. Jag är inte svallande glad och längtansfull och jag studerar inte japanska med brinnande iver.

Faktum är att det jag mest av allt fyller min tid och mina tankar med är vad jag skulle kunna ha gjort istället för att åka till Japan. Till exempel skulle jag kunnat åka till Frankrike, Italien eller Storbritannien. Jag skulle ha kunnat bli klar med min planerade fil. kand. i litteraturvetenskap, lära mig ryska och läsa en hel massa romaner.

Men vad jag än hade valt av dessa och miljontals andra alternativ skulle det alltid finnas en massa andra saker som tvunget skulle väljas bort, och även om ett år är lång tid att spendera på andra sidan jordklotet är det inte resten av mitt liv.

Dessa tvivel hör säkert till, och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att de kommer ersättas av extrem förväntan, glädje och spänning när min väska är packad och jag väl är på väg. Jag önskar bara att den känslan kunde infinna sig redan nu!

Snart...

Nu är det bara 26 dagar kvar tills jag åker iväg till Japan. Det känns helt ofattbart. Jag ska vara där, i Tokyo, världens största stad (31 miljoner om man räknar på hela storstadsområdet, se här), tills juni/juli nästa år. Jag har ett visum i mitt pass och jag har flygbiljett och jag har rum på ett vandrarhem/motell/budgethotell de tre första nätterna, och sedan kan jag flytta in i min korridor. Jag ska bo i 3rd Women's Corridor; det är korridoren med de allra minsta rummen (12-13 kvadrat som man bor två personer i) men tjejerna där verkar överlägset roligast. Jag kan inte ens förstå att det verkligen ska hända; det är för stort, för långt borta, för lång tid.

Det finns så mycket att oroa sig för, men jag försöker låta allt gå sin gilla gång.

Jag ska lära mig japanska, köpa en kamera som kostar hälften så mycket som i Sverige, shoppa i Ginza och gå på izakaya. Det ska bli spännande.