Flygresan

Det är nog dags att blogga om flygresan nu, innan den hinner begravas i en flod, nej förlåt, hav, av andra intryck.

Min kära mor körde mig och pojkvän till Lund onsdag kväll. Morgonen därpå tog vi tåget till Kastrup. Där gick allt som smort och snart vinkade vi adjö till mor min, som var snäll nog att följa med. Det kändes väldigt konstigt att tänka att jag inte kommer se henne, eller någon annan, på tio-elva månader.

Väl ombord på vårt Austrian Airlines-plan blev vi väl omhändertagna med mat som överträffade all förväntan: utsökt pasta med aubergine-sås. Det var visserligen en väldigt liten portion, men det var ju en kort resa - närmare bestämt till Wien.

I Wien handlade jag lite i taxfree-affären (parfym och mascara om någon undrar) och sedan befann vi oss plötsligt i väntrummet i sällskap av nästan enbart japaner (och det var då det började bli läskigt på riktigt). Med jämna mellanrum fick några japaner gå igenom och iväg till planet, och de hade likadana boarding-pass som vi. Vissa meddelanden som gick ut i högtalarna kom bara på japanska. Lite oroliga blev vi allt, men så småningom (eller efter en ganska lång väntan faktiskt) reste alla sig upp som på en osynlig och ohörbar signal och ställde sig i kö.

Planet som skulle föra oss hela den långa vägen till Japan var enormt. På varje rad fanns det tio stolar - fyra i mitten, tre till längst åt vänster och ytterligare tre åt höger. Servicen var anpassad för japaner och därmed oklanderlig. De kom ut med mat var och varannan minut, och delade vid ett tillfälle till och med ut våtservetter (men vad vet jag; det kanske är standard på långa flyg).

Det fanns en liten multimediaenhet framför varje stol, på vilken man kunde se på filmer, spela spel, shoppa, följa resvägen med mera. Tyvärr fanns det bara ganska kassa filmer att välja på och de började bara vid vissa bestämda tidpunkter, shoppinggrejen var ur funktion och spelen var rent ut sagt skittråkiga.

Det värsta med denna elva timmar långa resa var de obekväma stolarna. Jag kunde inte hitta någon bra sovställning och lyckades knappt få en blund på hela natten. Runt omkring mig snusade alla så sött så. Till höger om oss hade vi till exempel en något surmulen japansk affärsman (inte för att jag vet om han var affärsman men han såg ut som en) och han sov som ett litet barn i många timmar.

Tre timmar gick på en kvart. Fyra timmar kändes helt okej. Vid fem timmar var det plötsligt ett helvete - bara tanken att det var mer än hälften av tiden kvar var svår att uthärda. Jag ägnade mig mest åt att försöka sova och däremellan följa vår framfart på skärmen. Det var en speciell känsla att befinna sig ovanför Moskva. Jag hade gärna gjort ett litet stopp där. Ryssland lade sig underligt nog ganska snabbt bakom oss, men Mongoliet och Kina tog en halv evighet! Kanske hade det att göra med att jag var betydligt tröttare på att flyga när vi kommit så långt, men det skulle också kunna vara att det kanske är svårare att flyga över bergiga områden... jag vet verkligen inte.

Jag trodde att det var slut på byråkrati (åtminstone tills vi ska gå igenom Alien Registration-proceduren) men när det bara var en timma kvar av flygresan delades de ut formulär. För typ åttonde gången fick jag svara på frågor som var intelligenta och fulla av mening, till exempel "Do you have any narcotics with you?"

Vid åttatiden japansk tid anlände vi i alla fall äntligen till Narita Airport. Och jag fick min kulturchock meddetsamma. På informationsmötena fick vi höra att först kommer en förlovningstid då man älskar och avgudar allting med sitt nya land, sedan en frontalkrock med en stor vägg som gör att man tycker allt suger, och till sist en objektiv syn på landet. För min del kom väggen genast.

Den där blanketten på flygplanet, fingertrycken och fotot som togs på flygplatsen, mindre trevlig personal och slutligen en japansk toalett som det tog mig tio minuter att lyckas spola fick mig att känna mig mer eller mindre desperat. Betänk sedan att jag inte sovit på ett dygn, och lägg till det faktum att det påstås vara tabu i Japan att röra vid varandra så jag kunde inte få tröst i en kram från min pojkvän.

Jag samlade ihop mig och vi gick omkring på flygplatsen några timmar för att undvika rusningstiden på tunnelbanan. Vi åt några maki-rullar (en sorts sushi) och något skumt friterat som var sött och gott enligt mig; sött och äckligt enligt pojkvännen.

Till slut tog vi i alla fall tunnelbanan till Ueno, där vi var tvungna att byta med all vår packning. Nästa tåg gick hela vägen till Asakusa där vi checkade in på vandrarhemmet. Rummet vi bott i är nog det minsta rum jag någonsin sett. Allt är väldigt litet här, utom mobiler. De är av någon anledning allihop riktigt stora. De är uppfällbara och fyrkantiga. Antar att de kommer till Sverige någon gång...