onsdag 9 december 2009

A Night on the Town del 2: Izakaya

Här kommer den utlovade fortsättningen på A Night on the Town-serien; beskrivningar av vad man kan ta sig för om natten i Tokyo. Den här gången står ett mer inhemskt japanskt nöje i fokus: izakaya. Till skillnad från nattklubbar som mest hemsöks av utlänningar är izakayorna mycket populära även bland japaner.

En izakaya är helt enkelt en krog i japansk stil. Man sitter oftast på golvet runt ett lågt bord men bänkar förekommer också. Skor tas av innan man går in. Ofta finns det ett förvaringsskåp vid ingången där man kan låsa in dem.

Man brukar börja med att beställa in drinkar. Ifall det är mer än ett vardagligt after work-besök kan det vara lägligt att beställa 御御放題 (nomihoudai), det vill säga obegränsat med alkohol. Oftast måste man välja コース (kousu) för att få ta nomihoudai. Kousu innebär att man betalar ett fast pris för en förbestämd meny och är i allmänhet ett mycket bekvämt och enkelt val. Priserna kan variera rejält mellan olika platser.

Ifall man inte tar kousu är det vanligt att alla väljer en rätt och att allt sedan delas på. Maten brukar komma in lite i taget, inte allt på en gång.

Ljudnivån är i allmänhet hög och det gäller även stämningen. Vill man ta del av öldrickningstävlingar med japaner är det hit man ska ta sig. Då många japaner har en genetisk svaghet för alkohol (läs mer om det här och här) kan man räkna med att se någon stackare sitta i korridoren med pannan mot knäna. Badrummens skyltning är också intressant; det anses ofta nödvändigt att ge instruktioner för korrekt användning av toalettstolen (sitt inte bak och fram, stå inte upp på stolen etc.).

Izakaya-besök tillhörde absolut det allra bästa av min vistelse i Japan. Ölen flödar och maten är fantastisk. Det är mycket friterat, ganska mycket kött och lite allmänt flottigt, men gott. Själv är jag särskilt förtjust i karaage, yakitori och okonomiyaki...



När allas favoritlärare Komatsu-sensei slutade fixade vår klass nomikai ("drick-möte") till hennes ära.

torsdag 3 december 2009

3WD

Jag saknar min kära korridor, 3WD eller 第三 (dai-san) som den gick benämnd. Den av ICU:s tjejkorridorer som är känd för energi, mindre strikta regler och lite allmän galenskap. Jag saknar att ha en rumskompis som sitter och pluggar och knarkar kaffe hela nätterna... jag saknar till och med väckarklockan hon aldrig stängde av under sitt evinnerliga snoozande.

Jag saknar det trånga lilla köket, som alltid bjöd på möjligheter till att öva på min japanska. Samtalen brukade inledas med matsnack och stämningen var alltid hög. Jag saknar också det härliga stora duschrummet, som gjorde alla utbytisar nervösa till en början men som sedermera blev ganska så älskat. Därinne brukade samtalen bli mer personliga och atmosfären var alltid avslappnad. Jag använde inte det stora badkaret särskilt mycket, mest eftersom det tog en halvtimme att fylla och det oftast var rätt varmt, men nu i kalla vinter-Sverige skulle jag ge vad som helst för att få krypa ner i det skållheta vattnet.

Jag saknar de fina bufféfesterna vi hade ibland; knytkalas med 37 personer. Alla tog med sig något och alla i korridoren var matälskare, så dessa tillställningar var tämligen glädjefulla.



Jag sitter på biblioteket och skriver på min c-uppsats (host, host) och den här bilden gör mig hungrig.

Jag saknar till och med det hyperallvarliga korridorsmötet vi hade en gång i månaden, trots att det var fruktansvärt tråkigt, att folk gillade att diskutera petflaskkorkar i timtal och att man inte fick prata. Man kände i alla fall lite samhörighet med de andra utbytesstudenterna under utbytandet av uttråkade blickar.


Alla i 3WD

onsdag 2 december 2009

Karaoke

Jag saknar karaoke! Att för en spottstyver hyra ett litet rum där man kan sjunga/skrika hur högt och dåligt man vill och för ännu en spottstyver få beställa obegränsat antal drinkar i två timmar. Jag saknar att hålla i en mikrofon och hoppa omkring i soffan, att ha en cocktail i varje hand och att få vara hur oelegant och barnslig som helst.



Jag saknar det till hundra procent genuina umgänget över musik, att upptäcka vilka låtar och artister man har gemensamt, att med tre-fyra andra personer sjunga låtar som alla gillar och kan utantill. Endorfinkicken är obetalbar. Det är eufori!


Jag lever

Tänkte bara meddela att jag lever och att jag tänker börja skriva i den här bloggen igen. Det nya stora temat är...

...SAKNAD



:(

fredag 24 juli 2009

"Hemma"

Jaha, då var man "hemma" igen, med fetstilta citationstecken. För hemma är ju Tokyo. Allt känns så overkligt. Drömmer jag? Känns som jag varit borta så länge.

Från så gott som total frihet och tillgång på nästan allt vid vilken tid på dygnet som helst till skärgårdsö med närmaste mataffär på en annan ö. Från att ha min fästman två minuters cyklats ifrån min korridor till att ha honom på andra sidan Atlanten (i Florida, närmare bestämt). Från att ha saker att göra och mängder av människor att göra dem med till att inte känna en kotte.

Det är förstås inte enbart negativt. Jag håller på att bli av med kilona jag la på mig. Jag har mina hundar och katter och min familj. Det står vin i kylskåpet och jag delar inte längre ett rum på 12 kvadrat med en japanska. Inte för att jag inte saknar min söta lilla rumskompis! Men jag har i alla fall fått träffa min käraste vän efter tio månaders saknad. Dessutom är köket enklare att använda, det kryper aldrig decimeterlånga tusenfotingar i handfatet och jag kan läsa 100 % av allt överallt.

Men kassörskorna är sura, busschaufförerna ohyfsade och unga tjejer bitchiga. Men ja, å andra sidan känner jag mig mindre fet nu när jag inte är omgiven av plankor och jag behöver inte hålla mig för skratt när jag står i kassan och lyssnar på tiraden av artigheter.

För övrigt är det skönt att slippa vara blöt en halvtimme efter duschen på grund av fuktigheten. Kanske kommer jag få lite tid över till att skriva alla de där blogginläggen jag hade tänkt skriva medan jag var i Japan.

Mest av allt så saknar jag alla. Så många underbara människor jag lärde känna det här året. Och även ett antal mindre underbara personer, som även de alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Samt så många jag inte lärde känna hälften så mycket som jag hade velat. Tio månader är en så kort tid, trots att den är lång nog att förändra allt och dig för evigt.

Om fjorton dagar bär det av till Florida! Ännu en resa på 10 timmar+... men det är det värt.

tisdag 26 maj 2009

Dramatik i Akasaka

Var ute och klubbade i helgen, på Sam and Dave's i Akasaka. Det var en event kallad Spring Fever (vol 2), organiserad av en vän (en utbytesstudent från ICU). Det är ett litet men trevligt ställe, fast kanske mest var så kul på grund av de många ICU-studenter som var där.

Jag spenderade dock inte alltför mycket tid i själva klubben eftersom något lite annorlunda hände. Jag och min pojkvän var utanför en stund, och lärde känna ett annat par. De bodde i Tokyo men talade ingen japanska. De hade grälat och hon hade i vredesmod slängt iväg sin förlovningsring. Ödet straffade henne snabbt genom att låta den falla ner i ett avlopp...

Så jag försökte trösta henne (stackarn var alldeles förkrossad och bara grät och grät) medan killarna försökte få upp avloppet, som var orubbligt. Hennes pojkvän hittade något slags verktyg från en affär där någonstans, men det hjälpte inte heller och en medelålders japan kom fram till oss och sa att vi inte fick göra sådär, men när vi förklarat situationen sa han att han "inte sett någonting" och stannade kvar där och hjälpte oss. Vi ringde polisen.

Jag gick ner till klubben igen ett tag efter att de kommit, och det löste sig; det kom någon och lyfte upp avloppet och de hittade ringen.

Det kändes väldigt ödesdigert ety jag fått en förlovningsring just den dagen, och vi hade också bråkat bara några minuter tidigare och jag var flera gånger på vippen att göra precis vad hon gjort med sin.

Hon fick tillbaka sin ring, de var vänner igen, och vi löste vårt (fåniga) gräl också.

Och ja... jag är förlovad :)

lördag 21 februari 2009

I väntan på våren

Sitter och skjuter upp pluggandet inför terminens slutprov, lyssnar på Lars Winnerbäck och väntar på kvällen. "Intensive Japanese II" är en rent löjlig kurs; vi hade fem prov förra veckan och har två stoooora prov nästa. Och förstås, i vanlig ordning, en massa läxor och uppgifter och quizzes. Men snart är det vårlov och då blir det Korea, Kina och Thailand om allt vill sig väl. En av mina bästa vänner kanske kommer hit också så det lär bli en fantastisk månad!

Halva tiden har gått av mina tio månader här, och mycket har förändrats, inte minst jag. Jag ser inte fram emot att åka tillbaka till Sverige; jag trivs så bra här och skulle vilja stanna här mycket, mycket längre.

Plommonträden blommar framför skolan, men det är fortfarande ganska kallt. Längtar efter att kunna gå ut med bara armar och ben igen...