Bättre sent än aldrig.
Här är 3wd:s dans från initieringsceremonin på Bakayama (idiotberget). Det var den 18 september tror jag, och då hade det blivit uppskjutit tre gånger på grund av regn och dylikt. Man kunde fortfarande ha kortärmat på den tiden, håhå jaja. Nu är det långärmat som gäller (fast det är fortfarande 15-20 grader och känns som svensk sommar när solen lyser mitt på dagen).
Nåväl, här är videon. Jag är den som gör flest misstag (i grön tröja).
tisdag 28 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Engeikai!
Förra veckan var det dorm festival week, och på fredagen 18/10 var det dags att spela upp pjäsen vi övat på varenda kväll i en månad. Jag har tyvärr ingen video från själva uppträdandet, men här är i alla fall en inspelning av en övning. De flesta presterar bättre än de gjorde i slutändan; jag gjorde dock bättre ifrån mig inför publik. De som var bäst på övningarna var sämst på uppträdandet och viceversa, intressant.
Jag är (tyvärr) engelskläraren (måste jag väl erkänna). "Kick me again"-skriket var ovanligt mesigt den här gången, haha.
Förklaring
Scen 1 - Lumine, iklädd maid-kostym, presenterar "skolans kändisar", F4. Först "mr cool guy, Hanazawa", därefter "oresama ningen, Doumyouji" (typ gudomliga jag-människa Doumyouji), sedan "super-moderskomplex-pojke, Mimasaka" och till sist "ensam litteraturstudent, Nishikado". Därpå kommer Tsukushi in och Lumine informerar publiken om att alla F4-killarnas hjärtan tillhörde henne.
Scen 2 - Hanazawas scen. Serina, en av nykomlingarna, spelar Hanazawa. Hon säger något i stil med "vad kan Tsukushis typ vara?", Tsukushi kommer in och pratar om att hon såg den sexige core-dansaren Ikko på teve. Ikko är något slags transvestit som faktiskt finns och är på teve i verkligheten. När Tsukushi gått skriker Hanazawa "vad är Ikko!?" och därefter kommer Ikko in, spelad av halvfransyskan Chai (eller Ayami, som hon egentligen heter), säger att "om du vill bli smal ska du göra såhär" och lär henne dansa.
Scen 3 - Nishikados scen. Nishikado spelas av kinesiskan "Se-chan" (ännu ett smeknamn) och pratar på ett mycket lustigt, högtravande sätt. Så kommer Tsukushi in, som vanligt åtföljd av sina beundrarinnor (deras roller kallades för joshikousei=kvinniga gymnasiestudenter), pratande om hur coolt Dragonball är. När hon har gått plockar Nishikado upp tidningen hon slängde efter sig och säger att han också ska testa att läsa den. Medan han läser den spelas det upp en scen från Dragonball som är ganska självförklarande (tror jag, men det kanske bara är för att jag sett den typ trettio gånger). När det kommer in en tjej med en filt bakom sig och byter med Nishikado som springer ut innebär detta att hon som tar Nishikados plats är Nishikado. Så blev Nishikado en Dragonball.
Scen 4 - Doumyoujis scen. Doumyouji säger något om att det absolut var den där snubbens fel när Tsukushi dyker upp och säger att hon blivit räddad av en kille som snackade perfekt engelska, och att killar som talar engelska är sååå häftiga. Doumyouji rycker tag i henne och säger "du! du sa att killar som snackar engelska är coola, va?!" och hon svarar "det sa jag men vadå då?". Doumyouji: "okej, förstått." Därefter rusar engelskläraren (*jag*) och ett gäng elever (närmare bestämt joshikousei-settet) in och den underliga engelsk dialog-skolan sätter igång. Engelskläraren lär ut engelska genom att de får säga saker på japanska som låter smått engelska (i japaners öron). Hon är tydligen en beundrare av Doumyouji även hon och uppskattar verkligen att bli sparkad av honom... den här scenen är ju till stor del på engelska så den är väl hyfsat lätt att förstå.
Scen 5 - Mimasakas scen. Mimasaka hör Tsukushi prata om DMC, Detroit Metal City. När Tsukushi har gått skriker han på sin mor som visar honom vad DMC är. Därefter säger Lumine "och så förvandlades Mimasaka"varpå den nye Mimasaka, spelad av en annan tjej, kommer ut och rockar loss ^_~
Scen 6 - "ödets dag" som Lumine säger. En i taget frågar F4-killarna Tsukushi om hon vill dejta dem och hon nekar en efter en. Varefter hon säger "och förresten, F4, vad säger ni egentligen? Jag har ju en pojkvän". F4 utstöter japanska förvånade ljud och Tsukushi ropar på sin pojkvän, som spelas av en av mina grannar, den så kallade Fugi (hon bor i rummet bredvid). Hon/han bedyrar sin kärlek och Tsukushi ber honom visa de "coola killarna". Här kommer ett gäng otaku in och dansar en otaku-dans till en sång som folk tydligen dansar till i Akihabara, och efter några takter kommer alla andra in och dansar också.
Sluuut ~
Även om det tog upp en timme varje kväll i en månads tid är jag glad att jag deltog. Jag lärde mig i alla fall många namn (fast jag vet fortfarande inte vad alla heter...) och nu känns det lite tomt på vardagskvällarna...
Jag är (tyvärr) engelskläraren (måste jag väl erkänna). "Kick me again"-skriket var ovanligt mesigt den här gången, haha.
Förklaring
Scen 1 - Lumine, iklädd maid-kostym, presenterar "skolans kändisar", F4. Först "mr cool guy, Hanazawa", därefter "oresama ningen, Doumyouji" (typ gudomliga jag-människa Doumyouji), sedan "super-moderskomplex-pojke, Mimasaka" och till sist "ensam litteraturstudent, Nishikado". Därpå kommer Tsukushi in och Lumine informerar publiken om att alla F4-killarnas hjärtan tillhörde henne.
Scen 2 - Hanazawas scen. Serina, en av nykomlingarna, spelar Hanazawa. Hon säger något i stil med "vad kan Tsukushis typ vara?", Tsukushi kommer in och pratar om att hon såg den sexige core-dansaren Ikko på teve. Ikko är något slags transvestit som faktiskt finns och är på teve i verkligheten. När Tsukushi gått skriker Hanazawa "vad är Ikko!?" och därefter kommer Ikko in, spelad av halvfransyskan Chai (eller Ayami, som hon egentligen heter), säger att "om du vill bli smal ska du göra såhär" och lär henne dansa.
Scen 3 - Nishikados scen. Nishikado spelas av kinesiskan "Se-chan" (ännu ett smeknamn) och pratar på ett mycket lustigt, högtravande sätt. Så kommer Tsukushi in, som vanligt åtföljd av sina beundrarinnor (deras roller kallades för joshikousei=kvinniga gymnasiestudenter), pratande om hur coolt Dragonball är. När hon har gått plockar Nishikado upp tidningen hon slängde efter sig och säger att han också ska testa att läsa den. Medan han läser den spelas det upp en scen från Dragonball som är ganska självförklarande (tror jag, men det kanske bara är för att jag sett den typ trettio gånger). När det kommer in en tjej med en filt bakom sig och byter med Nishikado som springer ut innebär detta att hon som tar Nishikados plats är Nishikado. Så blev Nishikado en Dragonball.
Scen 4 - Doumyoujis scen. Doumyouji säger något om att det absolut var den där snubbens fel när Tsukushi dyker upp och säger att hon blivit räddad av en kille som snackade perfekt engelska, och att killar som talar engelska är sååå häftiga. Doumyouji rycker tag i henne och säger "du! du sa att killar som snackar engelska är coola, va?!" och hon svarar "det sa jag men vadå då?". Doumyouji: "okej, förstått." Därefter rusar engelskläraren (*jag*) och ett gäng elever (närmare bestämt joshikousei-settet) in och den underliga engelsk dialog-skolan sätter igång. Engelskläraren lär ut engelska genom att de får säga saker på japanska som låter smått engelska (i japaners öron). Hon är tydligen en beundrare av Doumyouji även hon och uppskattar verkligen att bli sparkad av honom... den här scenen är ju till stor del på engelska så den är väl hyfsat lätt att förstå.
Scen 5 - Mimasakas scen. Mimasaka hör Tsukushi prata om DMC, Detroit Metal City. När Tsukushi har gått skriker han på sin mor som visar honom vad DMC är. Därefter säger Lumine "och så förvandlades Mimasaka"varpå den nye Mimasaka, spelad av en annan tjej, kommer ut och rockar loss ^_~
Scen 6 - "ödets dag" som Lumine säger. En i taget frågar F4-killarna Tsukushi om hon vill dejta dem och hon nekar en efter en. Varefter hon säger "och förresten, F4, vad säger ni egentligen? Jag har ju en pojkvän". F4 utstöter japanska förvånade ljud och Tsukushi ropar på sin pojkvän, som spelas av en av mina grannar, den så kallade Fugi (hon bor i rummet bredvid). Hon/han bedyrar sin kärlek och Tsukushi ber honom visa de "coola killarna". Här kommer ett gäng otaku in och dansar en otaku-dans till en sång som folk tydligen dansar till i Akihabara, och efter några takter kommer alla andra in och dansar också.
Sluuut ~
Även om det tog upp en timme varje kväll i en månads tid är jag glad att jag deltog. Jag lärde mig i alla fall många namn (fast jag vet fortfarande inte vad alla heter...) och nu känns det lite tomt på vardagskvällarna...
fredag 24 oktober 2008
Att gå till frisören i Japan
Historier om västerlänningar som fått håret totalsabbat på japanska frisersalonger är legio. Då japanskt hår är fantastiskt starkt kör frisörerna på med blekmedel och uttunnande utan att hålla tillbaka. Mitt hår är starkare än de flesta nordbors men svagare än asiaters (= medelhavskvalitet), så det var med en viss bävan jag vågade mig in på en japansk salong. Det finns ett antal salonger i Tokyo som har specialister på västerländskt hår, men de är svindyra och dessutom skulle mitt hår förmodligen passa lika dåligt in på ett ställe anpassat för tunnhåriga skandinaver som på ett ställe för stålhåriga japaner.
Så jag gick omkring i Kichijoji och kollade på alla skyltar utanför alla salonger. Jag ville nämligen göra "japansk rakpermanent", en speciell metod som förändrar håret på molekylär nivå så att de hårstrån som behandlats aldrig blir lockiga igen... har jag hört. Och på Watanabe, en salong som sägs vara sååå bra som ligger i Harajuku och är västerlänningsanpassad, kostar det... för mycket. På den japanska kedjan Earth får man färg, klippning och sådan permanent för 12830 yen (vilket fortfarande är under tusen kronor i alla fall, trots den svaga kronan).
Så jag gick till Earth. Först gick jag dit för att beställa tid, eftersom jag inte vågar göra min telefonsamtal-på-japanska-debut riktigt än. Men att beställa tid öga mot öga gick hur bra som helst; jag behövde aldrig gissa vad de sa utan förstod faktiskt precis allting. Det var bara att välja och vraka mellan tider - i princip sa jag bara när jag var ledig och de sa okej. Två dagar senare var det dags.
Först fick man låsa in sin väska i ett litet skåp och gå in i ett omklädningsrum och sätta på sig en sådan där grej man alltid får hos frisören, men den här knöts som en kimono... innan jag gick in där fick jag välja rang på frisören. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas ha någon tillgänglig från de tio olika rangerna, men de har kanske väldigt många anställda helt enkelt. Lägsta rangen, som inte kostade något extra, var sutairisuto (stylist). Jag tog den näst lägsta, topu sutairisuto (top stylist) som inte kostade mer än 600 yen extra. Stackars de vanliga stylisterna som säkert aldrig får klippa någon...
När man valt rang blev man tilldelad en frisör och fick gå in i ett speciellt litet konsulteringsrum. Det gick faktiskt ganska smärtfritt att förklara vad jag ville på japanska, men jag hade inte direkt några speciella önskemål så det handlade egentligen bara om att välja färg.
De tvättade mitt hår totalt fyra gånger. Först, som brukligt är, tvättade de det innan de gjorde något annat. Jag har aldrig varit med om så bekväma tvättställen. Annars brukar jag få ont i nacken men de här var hur sköna som helst. Varför har de inte sådana i Sverige? De lägger dessutom en vit duk över ens ögon; höll på att somna både en och två gånger.
Därefter började han - frisören - lägga på första omgången kemikalier till rakpermanentningen. Lite lustigt att det japanska ordet för sådana kemikalier är samma ord som ordet för medicin, 薬 (kusuri). Därpå följde nästa schamponering och plattångande, varefter andra omgången "medicin" tillsattes och så ännu en tvätt. Sedan klippning, vilket gick på typ tio minuter, och så till sist färg. Jag ville egentligen bleka slingor men det skulle ha blivit dyrare, tagit längre tid och han hade redan blandat ihop den färgen jag pekat på i konsulteringsrummet så det fick bli vanlig färgning.
Och så tvätt... och föning. Han använde inga stylingprodukter alls men han la på någon sorts vårdande olja och sa att jag inte fick tvätta håret den dagen. Som om jag skulle vilja gå hem och tvätta håret efter fyra tvättar...
Jag är extremt nöjd. Så länge jag minns har jag haft oregerligt, grovt och lockigt hår, och nu är det som silke. Det är rakt redan när jag kommer ur duschen och jag behöver inte ens föna det. Jag kommer tyvärr inte kunna ha håret såhär i Sverige, eftersom ifall det mot förmodan skulle finnas skulle det vara svindyrt. Klippning, färgning och permanent kostade 12830 yen, vilket blir så mycket som 1063 kronor med dagens underbara valutakurser. Nåja, det är i varje fall fortfarande billigt. Dessutom ingick axel- och nackmassage och allt!
Före - sista dagen med lockigt hår.
Efter - jag ser fördjävlig ut men det beror mer på gårdagens festande än håret :) Färgerna är dessutom fel - min hud är inte kritvit och mitt hår är mer kopparfärgat än lila.
Jaha, nu vet ni hur det går till hos frisören i Japan. Jag är lite orolig att de ska hinna tunna ut mitt hår på tok för mycket de 4-5 ytterligare gånger jag kommer behöva gå dit medan jag är här... det blir nog att klippa av nästan alltihop när jag kommer hem.
Så jag gick omkring i Kichijoji och kollade på alla skyltar utanför alla salonger. Jag ville nämligen göra "japansk rakpermanent", en speciell metod som förändrar håret på molekylär nivå så att de hårstrån som behandlats aldrig blir lockiga igen... har jag hört. Och på Watanabe, en salong som sägs vara sååå bra som ligger i Harajuku och är västerlänningsanpassad, kostar det... för mycket. På den japanska kedjan Earth får man färg, klippning och sådan permanent för 12830 yen (vilket fortfarande är under tusen kronor i alla fall, trots den svaga kronan).
Så jag gick till Earth. Först gick jag dit för att beställa tid, eftersom jag inte vågar göra min telefonsamtal-på-japanska-debut riktigt än. Men att beställa tid öga mot öga gick hur bra som helst; jag behövde aldrig gissa vad de sa utan förstod faktiskt precis allting. Det var bara att välja och vraka mellan tider - i princip sa jag bara när jag var ledig och de sa okej. Två dagar senare var det dags.
Först fick man låsa in sin väska i ett litet skåp och gå in i ett omklädningsrum och sätta på sig en sådan där grej man alltid får hos frisören, men den här knöts som en kimono... innan jag gick in där fick jag välja rang på frisören. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas ha någon tillgänglig från de tio olika rangerna, men de har kanske väldigt många anställda helt enkelt. Lägsta rangen, som inte kostade något extra, var sutairisuto (stylist). Jag tog den näst lägsta, topu sutairisuto (top stylist) som inte kostade mer än 600 yen extra. Stackars de vanliga stylisterna som säkert aldrig får klippa någon...
När man valt rang blev man tilldelad en frisör och fick gå in i ett speciellt litet konsulteringsrum. Det gick faktiskt ganska smärtfritt att förklara vad jag ville på japanska, men jag hade inte direkt några speciella önskemål så det handlade egentligen bara om att välja färg.
De tvättade mitt hår totalt fyra gånger. Först, som brukligt är, tvättade de det innan de gjorde något annat. Jag har aldrig varit med om så bekväma tvättställen. Annars brukar jag få ont i nacken men de här var hur sköna som helst. Varför har de inte sådana i Sverige? De lägger dessutom en vit duk över ens ögon; höll på att somna både en och två gånger.
Därefter började han - frisören - lägga på första omgången kemikalier till rakpermanentningen. Lite lustigt att det japanska ordet för sådana kemikalier är samma ord som ordet för medicin, 薬 (kusuri). Därpå följde nästa schamponering och plattångande, varefter andra omgången "medicin" tillsattes och så ännu en tvätt. Sedan klippning, vilket gick på typ tio minuter, och så till sist färg. Jag ville egentligen bleka slingor men det skulle ha blivit dyrare, tagit längre tid och han hade redan blandat ihop den färgen jag pekat på i konsulteringsrummet så det fick bli vanlig färgning.
Och så tvätt... och föning. Han använde inga stylingprodukter alls men han la på någon sorts vårdande olja och sa att jag inte fick tvätta håret den dagen. Som om jag skulle vilja gå hem och tvätta håret efter fyra tvättar...
Jag är extremt nöjd. Så länge jag minns har jag haft oregerligt, grovt och lockigt hår, och nu är det som silke. Det är rakt redan när jag kommer ur duschen och jag behöver inte ens föna det. Jag kommer tyvärr inte kunna ha håret såhär i Sverige, eftersom ifall det mot förmodan skulle finnas skulle det vara svindyrt. Klippning, färgning och permanent kostade 12830 yen, vilket blir så mycket som 1063 kronor med dagens underbara valutakurser. Nåja, det är i varje fall fortfarande billigt. Dessutom ingick axel- och nackmassage och allt!
Före - sista dagen med lockigt hår.
Efter - jag ser fördjävlig ut men det beror mer på gårdagens festande än håret :) Färgerna är dessutom fel - min hud är inte kritvit och mitt hår är mer kopparfärgat än lila.Jaha, nu vet ni hur det går till hos frisören i Japan. Jag är lite orolig att de ska hinna tunna ut mitt hår på tok för mycket de 4-5 ytterligare gånger jag kommer behöva gå dit medan jag är här... det blir nog att klippa av nästan alltihop när jag kommer hem.
måndag 6 oktober 2008
Ditt och datt
Argh, jag ligger så långt efter med bloggandet att jag knappt kommer ihåg hälften av allt jag tänkt skriva om. Så i väntan på att jag ska dra mig till minnes i vilken ordning jag gjorde vad, och skriva om det, blir det ett litet inlägg med allmänna tankar.
* Paraplyer är allmän egendom här. Jag har inte blivit av med mitt paraply än, men alla andra verkar bli bestulna. Härlig anarkistisk anda tycker jag; för när någon tagit ens paraply är det praxis att ta någon annans, så ingen borde i alla fall bli utan. Det verkar dock bara gälla de genomskinliga och de vita paraplyerna, och eftersom så många använder dem är det nästintill omöjligt att hålla koll på vilket som är ens eget. Jag använder ett blått och det är väl därför det inte försvunnit än.
* Att ha så många olika saker att välja mellan att göra i helgen att man till slut stannar på campus är en ny upplevelse. Det kan i och för sig vara mycket roligt det också. I fredags gick jag med en flaska rom till 2MD och spelade en amerikansk variant av kortspelet Hej knekt med Jonas och hawaiianen. Vi försökte spela den svenska varianten också men det tar ju särdeles lång tid att spela så det fungerade inte så bra som drinking game (svensk term?). Sedan dök fler personer upp och vi körde Mario Kart-race på våra DS (man kan spela upp till åtta personer) och alla hade mycket roligt åt mina aggressioner (Mario Kart gör mig så fruktansvärt förbannad). Till slut gick vi upp till Kazuyas rum och lyssnade på San Fransisco-låten (varför?) och jag ville hela tiden prata japanska med Bob. Tina, som bor i min korridor, var också där så jag fick hjälp hem. Jag har en bula i pannan efter Hej Knekt-spelandet...
* Tiden har gått blixtsnabbt de senaste två veckorna, till skillnad från de första tre veckorna, vilka kändes som tre år. Dessutom är det för kallt för att gå med kortärmad tröja nästan varje dag nu (men det är tydligen ovanligt kallt för oktober).
* Det är dorm festival week den här veckan och på fredag ska alla korridorer spela upp varsin pjäs. Jag ska vara en något galen engelsklärare. Vi övar klockan tio varje kväll.
Nu måste jag springa iväg för jag har ett Japanese speaking test om fem minuter...
Uppdatering:
* Det blev lite hastigt och lustigt tidigare, eftersom jag kom på i sista sekunden att jag skulle tillbaka till skolan. Det visade sig att det blivit förskjutit så min tid blev snarare 15.00 än 14.45. Satou-sensei tryckte på REC på sin bandspelare så fort jag satt mig ner, och på grund av nervositeten det skapade gjorde jag riktigt dåligt ifrån mig.
* Klassen är uppdelad i sektion A och sektion B, och vi i A-sektionen ska tydligen byta lärare med B-sektionen. Det innebär visserligen att vi slipper ha Satou-sensei (som är en ganska tråkig och stel person) hela tiden, men vi går miste om den absolut bästa läraren - Komatsu-sensei. Hennes lektioner är alltid så mycket roligare än Satou-senseis... Hon kan till och med säga "Jag älskar Abba" på svenska. Häromdagen pratade hon om att hon ätit både krokodil och känguru, och att ormar är gulliga och sköna att ta på. Hon har tillyttermeravisso en häftig, djup röst. Men men, B-gruppfolket säger att deras lärare är bra så vi får nog det bästa kortet trots allt (vi slipper ju Satou-sensei).
* Det finns alldeles för många människor här. Senast i dag ropade en tjej mitt namn och vinkade hejvilt. Jag vinkade glatt tillbaka och undrade vem i all världen det var. Jag kan inte ens namnen på alla i korridoren än (men det är väl typ trettio-fyrtio pers som bor här i och för sig).
* På lördag ska jag gå på Tokyo Game Show, världens största spelmässa. Tyvärr är inte Nintendo med, men eftersom en massa av de företag som tillverkar spel åt Nintendo är med är de nog ganska välrepresenterade ändå. Biljetten kostade bara 1000 yen.
* Angående yenen har den blivit betydligt dyrare. När jag åkte hit var en krona ungefär 18 yen, och nu är kronan bara värd 14.70. Ifall kronan fortsätter att rasa i den här takten är det bara att åka hem ju. Svenska börsen får för fan skärpa till sig nu!
* I dag är det både pjäsövning och korridorsmöte och jag kommer väl bli rostad. I går gick min scen helt åt helvete, mest eftersom jag inte mådde så bra, och så missade jag min info duty. Den går ut på att man ska sitta i något av rummen på första våningen (social room, study room eller smoking room) och svara i telefon samt öppna dörren om det ringer på. Det känns sådär måttligt lönt när jag ändå kommer bli tvungen ropa på någon japan när någon ringer/ringer på. Hur som helst fattade jag inte det konstiga schemat så jag missade min tid, vilket innebär att jag måste betala en (förhoppningsvis, förmodligen ganska liten) bot till korridoren.
* Vi hittade en pizzeria som påstår sig ha "vera pizza napoletana" bara en liten bit ifrån campus så dit ska vi gå och käka ikväll. Ska bli spännande. Annars jobbar min rumskompis på en helt underbar restaurang med namnet La voglia matta (ung. "den galna/ohejderliga lusten/viljan" - förmodligen syftande på mat - ) som har fantastisk, äkta italiensk mat. Den ligger i Ogikubo, på varuhuset Lumines femte våning om någon har vägarna förbi.
* Paraplyer är allmän egendom här. Jag har inte blivit av med mitt paraply än, men alla andra verkar bli bestulna. Härlig anarkistisk anda tycker jag; för när någon tagit ens paraply är det praxis att ta någon annans, så ingen borde i alla fall bli utan. Det verkar dock bara gälla de genomskinliga och de vita paraplyerna, och eftersom så många använder dem är det nästintill omöjligt att hålla koll på vilket som är ens eget. Jag använder ett blått och det är väl därför det inte försvunnit än.
* Att ha så många olika saker att välja mellan att göra i helgen att man till slut stannar på campus är en ny upplevelse. Det kan i och för sig vara mycket roligt det också. I fredags gick jag med en flaska rom till 2MD och spelade en amerikansk variant av kortspelet Hej knekt med Jonas och hawaiianen. Vi försökte spela den svenska varianten också men det tar ju särdeles lång tid att spela så det fungerade inte så bra som drinking game (svensk term?). Sedan dök fler personer upp och vi körde Mario Kart-race på våra DS (man kan spela upp till åtta personer) och alla hade mycket roligt åt mina aggressioner (Mario Kart gör mig så fruktansvärt förbannad). Till slut gick vi upp till Kazuyas rum och lyssnade på San Fransisco-låten (varför?) och jag ville hela tiden prata japanska med Bob. Tina, som bor i min korridor, var också där så jag fick hjälp hem. Jag har en bula i pannan efter Hej Knekt-spelandet...
* Tiden har gått blixtsnabbt de senaste två veckorna, till skillnad från de första tre veckorna, vilka kändes som tre år. Dessutom är det för kallt för att gå med kortärmad tröja nästan varje dag nu (men det är tydligen ovanligt kallt för oktober).
* Det är dorm festival week den här veckan och på fredag ska alla korridorer spela upp varsin pjäs. Jag ska vara en något galen engelsklärare. Vi övar klockan tio varje kväll.
Nu måste jag springa iväg för jag har ett Japanese speaking test om fem minuter...
Uppdatering:
* Det blev lite hastigt och lustigt tidigare, eftersom jag kom på i sista sekunden att jag skulle tillbaka till skolan. Det visade sig att det blivit förskjutit så min tid blev snarare 15.00 än 14.45. Satou-sensei tryckte på REC på sin bandspelare så fort jag satt mig ner, och på grund av nervositeten det skapade gjorde jag riktigt dåligt ifrån mig.
* Klassen är uppdelad i sektion A och sektion B, och vi i A-sektionen ska tydligen byta lärare med B-sektionen. Det innebär visserligen att vi slipper ha Satou-sensei (som är en ganska tråkig och stel person) hela tiden, men vi går miste om den absolut bästa läraren - Komatsu-sensei. Hennes lektioner är alltid så mycket roligare än Satou-senseis... Hon kan till och med säga "Jag älskar Abba" på svenska. Häromdagen pratade hon om att hon ätit både krokodil och känguru, och att ormar är gulliga och sköna att ta på. Hon har tillyttermeravisso en häftig, djup röst. Men men, B-gruppfolket säger att deras lärare är bra så vi får nog det bästa kortet trots allt (vi slipper ju Satou-sensei).
* Det finns alldeles för många människor här. Senast i dag ropade en tjej mitt namn och vinkade hejvilt. Jag vinkade glatt tillbaka och undrade vem i all världen det var. Jag kan inte ens namnen på alla i korridoren än (men det är väl typ trettio-fyrtio pers som bor här i och för sig).
* På lördag ska jag gå på Tokyo Game Show, världens största spelmässa. Tyvärr är inte Nintendo med, men eftersom en massa av de företag som tillverkar spel åt Nintendo är med är de nog ganska välrepresenterade ändå. Biljetten kostade bara 1000 yen.
* Angående yenen har den blivit betydligt dyrare. När jag åkte hit var en krona ungefär 18 yen, och nu är kronan bara värd 14.70. Ifall kronan fortsätter att rasa i den här takten är det bara att åka hem ju. Svenska börsen får för fan skärpa till sig nu!
* I dag är det både pjäsövning och korridorsmöte och jag kommer väl bli rostad. I går gick min scen helt åt helvete, mest eftersom jag inte mådde så bra, och så missade jag min info duty. Den går ut på att man ska sitta i något av rummen på första våningen (social room, study room eller smoking room) och svara i telefon samt öppna dörren om det ringer på. Det känns sådär måttligt lönt när jag ändå kommer bli tvungen ropa på någon japan när någon ringer/ringer på. Hur som helst fattade jag inte det konstiga schemat så jag missade min tid, vilket innebär att jag måste betala en (förhoppningsvis, förmodligen ganska liten) bot till korridoren.
* Vi hittade en pizzeria som påstår sig ha "vera pizza napoletana" bara en liten bit ifrån campus så dit ska vi gå och käka ikväll. Ska bli spännande. Annars jobbar min rumskompis på en helt underbar restaurang med namnet La voglia matta (ung. "den galna/ohejderliga lusten/viljan" - förmodligen syftande på mat - ) som har fantastisk, äkta italiensk mat. Den ligger i Ogikubo, på varuhuset Lumines femte våning om någon har vägarna förbi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
