onsdag 9 december 2009

A Night on the Town del 2: Izakaya

Här kommer den utlovade fortsättningen på A Night on the Town-serien; beskrivningar av vad man kan ta sig för om natten i Tokyo. Den här gången står ett mer inhemskt japanskt nöje i fokus: izakaya. Till skillnad från nattklubbar som mest hemsöks av utlänningar är izakayorna mycket populära även bland japaner.

En izakaya är helt enkelt en krog i japansk stil. Man sitter oftast på golvet runt ett lågt bord men bänkar förekommer också. Skor tas av innan man går in. Ofta finns det ett förvaringsskåp vid ingången där man kan låsa in dem.

Man brukar börja med att beställa in drinkar. Ifall det är mer än ett vardagligt after work-besök kan det vara lägligt att beställa 御御放題 (nomihoudai), det vill säga obegränsat med alkohol. Oftast måste man välja コース (kousu) för att få ta nomihoudai. Kousu innebär att man betalar ett fast pris för en förbestämd meny och är i allmänhet ett mycket bekvämt och enkelt val. Priserna kan variera rejält mellan olika platser.

Ifall man inte tar kousu är det vanligt att alla väljer en rätt och att allt sedan delas på. Maten brukar komma in lite i taget, inte allt på en gång.

Ljudnivån är i allmänhet hög och det gäller även stämningen. Vill man ta del av öldrickningstävlingar med japaner är det hit man ska ta sig. Då många japaner har en genetisk svaghet för alkohol (läs mer om det här och här) kan man räkna med att se någon stackare sitta i korridoren med pannan mot knäna. Badrummens skyltning är också intressant; det anses ofta nödvändigt att ge instruktioner för korrekt användning av toalettstolen (sitt inte bak och fram, stå inte upp på stolen etc.).

Izakaya-besök tillhörde absolut det allra bästa av min vistelse i Japan. Ölen flödar och maten är fantastisk. Det är mycket friterat, ganska mycket kött och lite allmänt flottigt, men gott. Själv är jag särskilt förtjust i karaage, yakitori och okonomiyaki...



När allas favoritlärare Komatsu-sensei slutade fixade vår klass nomikai ("drick-möte") till hennes ära.

torsdag 3 december 2009

3WD

Jag saknar min kära korridor, 3WD eller 第三 (dai-san) som den gick benämnd. Den av ICU:s tjejkorridorer som är känd för energi, mindre strikta regler och lite allmän galenskap. Jag saknar att ha en rumskompis som sitter och pluggar och knarkar kaffe hela nätterna... jag saknar till och med väckarklockan hon aldrig stängde av under sitt evinnerliga snoozande.

Jag saknar det trånga lilla köket, som alltid bjöd på möjligheter till att öva på min japanska. Samtalen brukade inledas med matsnack och stämningen var alltid hög. Jag saknar också det härliga stora duschrummet, som gjorde alla utbytisar nervösa till en början men som sedermera blev ganska så älskat. Därinne brukade samtalen bli mer personliga och atmosfären var alltid avslappnad. Jag använde inte det stora badkaret särskilt mycket, mest eftersom det tog en halvtimme att fylla och det oftast var rätt varmt, men nu i kalla vinter-Sverige skulle jag ge vad som helst för att få krypa ner i det skållheta vattnet.

Jag saknar de fina bufféfesterna vi hade ibland; knytkalas med 37 personer. Alla tog med sig något och alla i korridoren var matälskare, så dessa tillställningar var tämligen glädjefulla.



Jag sitter på biblioteket och skriver på min c-uppsats (host, host) och den här bilden gör mig hungrig.

Jag saknar till och med det hyperallvarliga korridorsmötet vi hade en gång i månaden, trots att det var fruktansvärt tråkigt, att folk gillade att diskutera petflaskkorkar i timtal och att man inte fick prata. Man kände i alla fall lite samhörighet med de andra utbytesstudenterna under utbytandet av uttråkade blickar.


Alla i 3WD

onsdag 2 december 2009

Karaoke

Jag saknar karaoke! Att för en spottstyver hyra ett litet rum där man kan sjunga/skrika hur högt och dåligt man vill och för ännu en spottstyver få beställa obegränsat antal drinkar i två timmar. Jag saknar att hålla i en mikrofon och hoppa omkring i soffan, att ha en cocktail i varje hand och att få vara hur oelegant och barnslig som helst.



Jag saknar det till hundra procent genuina umgänget över musik, att upptäcka vilka låtar och artister man har gemensamt, att med tre-fyra andra personer sjunga låtar som alla gillar och kan utantill. Endorfinkicken är obetalbar. Det är eufori!


Jag lever

Tänkte bara meddela att jag lever och att jag tänker börja skriva i den här bloggen igen. Det nya stora temat är...

...SAKNAD



:(