Orienteringsvecka och tsukimi

Första veckan bestod mest av en uppsjö av orienteringsföreläsningar och välkomstmat. På tisdagsmorgonen var det matriculation ceremony, en formell historia där man inte fick fotografera. Jag hade jeans på mig, men bara för att jag inte hade en tanke på att man kanske borde klä sig "fint". Man fick ett litet häfte innan man gick in i kapellet, där ceremonin hölls, i vilket det stod var man skulle sitta. Vi var ordnade både efter vilken status vi hade (till exempel One Year Regular) och efter bokstavningsordning, och så blev vi uppropade i tur så att det blev som en vågrörelse.

Det var till största delen ganska tråkigt. Ett antal personer pratade lite, bland annat pratade en om hur underbart det var att få studera utomlands. Han var så sentimental och entusiastisk att jag blev tårögd (vilket i och för sig kan ha berott åtminstone delvis på att jag inte mådde särskilt bra alls den förmiddagen). Någon läste lite ur bibeln och kören sjöng. Det kändes mer som en engelsk internatskola än ett japanskt universitet. Till slut fick vi alla gå ut, en rad i taget så att vi bildade två snygga floder som flöt ihop på väg mot utgången.

Det roligaste med den här ceremonin var för övrigt att på höger sida om min kompis satt det en annan vänsterhänt person. Lite skojsigt, sådär.

Efteråt fick vi i alla fall mat, men det var svårt att glädja sig åt det när det mest kändes som att jag helst av allt velat åka hem. Jonas hade det ännu värre eftersom han inte ens tyckte om sin korridor. När jag berättar för folk från andra korridorer att min pojkvän bor i 2MD skrattar de eller ser plågade ut, eller både ock. Det är en ökänd korridor, tydligen.

Dagarna har verkligen varit långa; innehållit mycket. Jag tror det var på onsdagen som vi fick göra (the) Japanese Language Placement Test. Det var iskallt i klassrummet vi var i eftersom de sänkte temperaturen för att folk tyckte det var sååå varmt. På väggen hängde en lustig skylt:

We've got to save Elector City!

Det var svårt, men det var förstås inte så konstigt med tanke på att det skulle placera alla från japanska nivå 1 till avancerad japanska nivå 2. Ifall man hamnade på gränsen mellan två nivåer fick man gå på intervju. Jag fick förstås gå på intervju. Allt intervjuaren sa var enkelt att förstå och svara på, så de satte mig i nivå 3. Men det finns massor av kanji man ska kunna som jag inte kan, och även om jag förstår grammatiken så är det inte säkert att jag kan använda den så bra för egen del (eftersom jag inte övat på den utan bara läst om den). Så jag ska prata med dem och säga att det är fel nivå för mig.

Både onsdag, torsdag och fredag kväll var det tsukimi. Tsukimi innebär, i alla fall för oss, att man gör mat och går med den till en annan korridor, och så måste vi säga "god kväll, vi är 3WD, var snälla mot oss tack" på japanska, och så får man gå in där och stå och presentera sig (på japanska, som vanligt) för att sedan prata två och två och äta risbollar och dricka öl eller sake eller något som heter "cocktail partner". Det var läskigt förstås, men kul i slutländan. Jag pratade med en Harry Potter (han såg ut som HP och introducerade sig med "jag är inte Harry Potter... jag kan inte trolla"), som visade sig vara en av oss lingvistikmasochister (som studerar språk för att de är svåra), en kanadensare, en korean och en australiensare (växlade även ett par ord med några japaner men det var inte några uttömmande samtal).

På fredagseftermiddagen grillade vi med Daiki och hans kompisar. Det var faktiskt riktigt roligt. Vid det laget ville jag åtminstone inte åka hem längre, även om det fortfarande kan vara lite ensamt ibland, speciellt på kvällen. Hur som helst, vi grillade, och ser man på, vi hittade två svenskar! En av dem är från vårt universitet och honom har vi träffat förut; den andre är från ett helt annat universitet. Båda bor i lägenheter; en av dem måste pendla men den andre bor 10 minuter från campus och hans ställe är billigt.

Här är en gruppbild från grillfesten:

Gissa vilka svenskarna är...