"Hemma"

Jaha, då var man "hemma" igen, med fetstilta citationstecken. För hemma är ju Tokyo. Allt känns så overkligt. Drömmer jag? Känns som jag varit borta så länge.

Från så gott som total frihet och tillgång på nästan allt vid vilken tid på dygnet som helst till skärgårdsö med närmaste mataffär på en annan ö. Från att ha min fästman två minuters cyklats ifrån min korridor till att ha honom på andra sidan Atlanten (i Florida, närmare bestämt). Från att ha saker att göra och mängder av människor att göra dem med till att inte känna en kotte.

Det är förstås inte enbart negativt. Jag håller på att bli av med kilona jag la på mig. Jag har mina hundar och katter och min familj. Det står vin i kylskåpet och jag delar inte längre ett rum på 12 kvadrat med en japanska. Inte för att jag inte saknar min söta lilla rumskompis! Men jag har i alla fall fått träffa min käraste vän efter tio månaders saknad. Dessutom är köket enklare att använda, det kryper aldrig decimeterlånga tusenfotingar i handfatet och jag kan läsa 100 % av allt överallt.

Men kassörskorna är sura, busschaufförerna ohyfsade och unga tjejer bitchiga. Men ja, å andra sidan känner jag mig mindre fet nu när jag inte är omgiven av plankor och jag behöver inte hålla mig för skratt när jag står i kassan och lyssnar på tiraden av artigheter.

För övrigt är det skönt att slippa vara blöt en halvtimme efter duschen på grund av fuktigheten. Kanske kommer jag få lite tid över till att skriva alla de där blogginläggen jag hade tänkt skriva medan jag var i Japan.

Mest av allt så saknar jag alla. Så många underbara människor jag lärde känna det här året. Och även ett antal mindre underbara personer, som även de alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Samt så många jag inte lärde känna hälften så mycket som jag hade velat. Tio månader är en så kort tid, trots att den är lång nog att förändra allt och dig för evigt.

Om fjorton dagar bär det av till Florida! Ännu en resa på 10 timmar+... men det är det värt.

Dramatik i Akasaka

Var ute och klubbade i helgen, på Sam and Dave's i Akasaka. Det var en event kallad Spring Fever (vol 2), organiserad av en vän (en utbytesstudent från ICU). Det är ett litet men trevligt ställe, fast kanske mest var så kul på grund av de många ICU-studenter som var där.

Jag spenderade dock inte alltför mycket tid i själva klubben eftersom något lite annorlunda hände. Jag och min pojkvän var utanför en stund, och lärde känna ett annat par. De bodde i Tokyo men talade ingen japanska. De hade grälat och hon hade i vredesmod slängt iväg sin förlovningsring. Ödet straffade henne snabbt genom att låta den falla ner i ett avlopp...

Så jag försökte trösta henne (stackarn var alldeles förkrossad och bara grät och grät) medan killarna försökte få upp avloppet, som var orubbligt. Hennes pojkvän hittade något slags verktyg från en affär där någonstans, men det hjälpte inte heller och en medelålders japan kom fram till oss och sa att vi inte fick göra sådär, men när vi förklarat situationen sa han att han "inte sett någonting" och stannade kvar där och hjälpte oss. Vi ringde polisen.

Jag gick ner till klubben igen ett tag efter att de kommit, och det löste sig; det kom någon och lyfte upp avloppet och de hittade ringen.

Det kändes väldigt ödesdigert ety jag fått en förlovningsring just den dagen, och vi hade också bråkat bara några minuter tidigare och jag var flera gånger på vippen att göra precis vad hon gjort med sin.

Hon fick tillbaka sin ring, de var vänner igen, och vi löste vårt (fåniga) gräl också.

Och ja... jag är förlovad :)

I väntan på våren

Sitter och skjuter upp pluggandet inför terminens slutprov, lyssnar på Lars Winnerbäck och väntar på kvällen. "Intensive Japanese II" är en rent löjlig kurs; vi hade fem prov förra veckan och har två stoooora prov nästa. Och förstås, i vanlig ordning, en massa läxor och uppgifter och quizzes. Men snart är det vårlov och då blir det Korea, Kina och Thailand om allt vill sig väl. En av mina bästa vänner kanske kommer hit också så det lär bli en fantastisk månad!

Halva tiden har gått av mina tio månader här, och mycket har förändrats, inte minst jag. Jag ser inte fram emot att åka tillbaka till Sverige; jag trivs så bra här och skulle vilja stanna här mycket, mycket längre.

Plommonträden blommar framför skolan, men det är fortfarande ganska kallt. Längtar efter att kunna gå ut med bara armar och ben igen...

Maya är nu singel i Tokyo, efter tre års samboskap, och har en dejt (inte en dejt-dejt, men något dejtaktigt...) om en timme.

... så rädd ...

Bränt barn skyr elden


Stig Dagerman är en gudom.

A night on the town del 1: klubbar

Världens största stad erbjuder naturligtvis ett sprudlande nattliv. Det finns ett antal möjliga sätt att jaga bort småtimmarna och jag tänkte skriva ett par artiklar om de olika alternativen.

Först ut är nattklubbar.

Tokyos främsta, största och mesta nattklubbsdistrikt är utan tvekan Roppongi (六本木), den stadsdel som fotot till höger visar. Det är också Tokyo-utlänningars högkvarter och förmodligen ett av ytterst få områden i Japan som faktiskt kan vara/är farligt. I andra stadsdelar känner jag mig betydligt säkrare än i Växjö. Det är en av de bästa sakerna med Japan; våldsbrott är ganska sällsynta och folk som tappat bort sina plånböcker har mycket god chans att få tillbaka dem utan att det fattas en ynka liten yen.

Bortsett från en viss nivå av fara kan Roppongi vara nog så trevligt. Vill man äta utländsk mat kan man hitta det mesta här, till exempel en svensk restaurang vid namn Lilla Dalarna. Emellertid kan man oftast hitta billigare och ibland bättre ställen i andra stadsdelar. Roppongi bjuder också på mängder av museer, bland annat Japans största konstmuseum. Här finns två ganska nybyggda enorma shopping- och restaurangkomplex, Roppongi Hills och Tokyo Midtown.

Trots dessa ansträngningar är och förblir Roppongis stora berömmelse nattlivet och mängden av gaijiner (utlänningar). Om man besöker Tokyo utan japanska vänner och utan någon japanska är Roppongi ett mycket lämpligt distrikt för nattliga nöjen. Många barer, restauranger och klubbar är snarare inriktade på utlänningar än på japaner.

Vill man se det värsta/bästa (beroende på hur man ser det) av Roppongi bör man bege sig till Gas panic. Det är en klubb/bar som sträcker sig över tre våningar. Nedersta våningen är Club 99, öppen från nio på kvällen till nio på morgonen. Andra och tredje våningen är bar och sedan mer klubb. Har man inte en drink i handen riskerar man att bli utslängd. Banners med texten “you must be holding a drink at all time” var visserligen övertäckta när jag besökte stället, men det gick omkring vakter som då och då uppmanade en att köpa en ny drink om man ville vara kvar.



Hit kommer desperata japanskor för att slå klorna i västerländska män och vice versa. Utländska tjejer och japanska män är i klar minoritet. Tjejerna är knappt påklädda och “dansen” närmare sex än regelrätt dans. En nyzeeländsk vakt som mycket motvilligt försökte tjäna ihop till brödfödan på Gas panic pekade bort mot dansgolvet och sa att han var glad att han inte patrullerade där, bland slagsmål och kopulerande. Gas panic är ett syndanäste som heter duga och den ultimata Roppongi-klubben.

Roligare kan man i så fall ha i Shibuya (渋谷). Utlänningar ser man många även här, speciellt på klubbar, men till skillnad från i Roppongi finns det gott om japaner också. Helgerna i Shibuya är ett fantastiskt myller av liv. Det går knappt att ta sig fram på gatorna, men det är inte ett stressigt eller hårt klimat som råder, vilket gärna är fallet i stadsdelar med mycket folk. Shibuya är de japanska tonåringarnas paradis. Här finns det berömda varuhuset 109 där alla blonderade, permanentade och märkesväskprydda gymnasietjejer shoppar sina mer eller mindre (oftast mer) extravaganta kläder. Här finns statyn av den lojala hunden Hachiko; mötesplatsen framför andra i Tokyo, och här finns ett enormt övergångsställe, eller snarare flera - ett system av övergångsställen där man kan gå åt alla håll.

Vad gäller klubbar i Shibuya finns det ett rejält tilltaget utbud, om än inte lika stort som Roppongis. Atom är en av de större, med tre våningar och events så gott som varje dag. Musiken här är bra, till skillnad från många andra klubbar i Tokyo där DJ:s plötsligt börjar spela ballader och fumlar in pauser mellan låtar så att dansgolvet plötsligt blir en zon för förlamade fån. På fjärde våningen (Atom börjar på fjärde våningen), “psychedelic floor”, spelas trance, femte våningen - “main floor” - bjuder på epic trance, hard house etc., och sjätte våningen är lika med hiphop-våningen.

En annan trevlig klubb är Pure. Det är en ganska liten klubb som ligger en våning under marken och dess främsta attraktion är all night nomihoudai (öppen bar/all you can drink) till en billig penning. Musiken är bra även här, och människorna är trevliga.

Ifall Shibuyas klubbar inte är tillräckligt kan man hoppa på en gratis buss till Tokyos största klubb, Ageha. Resan tar ungefär 40 minuter, men de har ett verkligt högteknologiskt ljudsystem, berömda DJs, grym design på inredningen och till och med en pool. Priset beror på vad som är på gång men är i allmänhet något dyrt. Jag måste dock påstå att trots både slantarna och det olägliga läget är stället värt ett besök på Halloween...

Omg, en uppdatering!

Om någon fortfarande bekymrar sig om att kolla den här bloggen lär väl det här bli en smärre chock. Men det känns som att det är dags för en liten uppdatering...

Det har varit ganska högt tempo på livet här. Jag har haft fullt upp med 25 % plugg och 75 % lek. Fast sedan vinterterminen började för tre veckor sedan har det varit åtminstone hälften plugg, eftersom jag går Intensive Japanese-kursen nu, vilket innebär japansklektioner från 8.50 till 15.00, måndag till fredag. Och enligt lärarna behövs fem timmars läxläsning om dagen också, men jag har klarat mig med mindre än en timme hittills (med alla rätt på så gott som varenda quiz och 96/100 på det första provet).

I morgon är det julafton, vilket det verkligen inte känns som. I Japan är julafton en högtid för par, och de ensamma går ut på klubbar. Några kompisar i korridoren har bjudit in mig till klubbande, men jag skulle hellre gå och käka julmat på en av de två svenska restaurangerna som finns i Tokyo. Frågan är om det inte är omöjligt ifall man inte bokat bord. Men min pojkvän är inte mycket för klubbar och jag vill inte överge honom på julafton. På tal om det så är ett sådant här år betydligt mer påfrestande för ett förhållande än jag hade förväntat mig. Det märks så mycket tydligare när man vill olika saker.

Har haft väldigt ont om pengar ett tag men nu börjar det bli bättre. Jag fattade inte att jag var tvungen att skicka in en studieförsäkran till CSN (trodde att jag gjort det för hela året eller nåt) så CSN-pengarna blev minst en månad försenade. Men nu har de kommit in på kontot, och jag ska få ett stipendium på 10 000 SEK från Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation, som Jonas visserligen ska få hälften av, och jag har blivit nominerad till ett korttids-JASSO-stipendium. Jag vet inte om den här nomineringen innebär att jag har en liten chans att få det eller att jag med ganska stor säkerhet kommer få den. Skolan har nämligen redan haft en urvalsprocess; man fick gå på en läskig intervju och allt, så det kan tyckas att det borde vara ganska klart. Ifall jag får det innebär det hur som helst 80 000 yen i månaden (fast bara under tre månader) samt ett engångsbelopp på 150 000 yen. 1 SEK = 11,6 JPY för tillfället... you do the math.

Jag har inte så mycket mer allmänt att skriva just nu, men planerar inlägg om Tokyo Game Show (som var i början av oktober...), karaoke, japansk mat, nattklubbar i Tokyo, japansklektionerna och resan till Kansai-området som vi åkte på under höstlovet. Tyvärr har jag inte många bilder därifrån eftersom min kamera tog tillfället i akt att gå sönder...

I dag är första dagen på vinterlovet, men det blir ingen riktig resa. Vi planerar att åka till ett berg som heter Takao och som ligger ganska nära Mitaka (där ICU, skolan, ligger), och till Tsukiji Fish Market, världens största fiskmarknad om jag inte misstar mig. Och min tutor, en 25-årig japanska jag blev "tilldelad" för att träffa en gång i veckan och prata japanska med, har lovat att äta kaitenzushi (sådant där snurrande bord med sushitallrikar) och shoppa med mig i början av januari då det tydligen är rea här.

Många, jag skulle vilja säga de flesta, i korridoren ska åka hem över jullovet så här kommer bli löjligt tomt.

God jul!

Initieringsceremoni

Bättre sent än aldrig.

Här är 3wd:s dans från initieringsceremonin på Bakayama (idiotberget). Det var den 18 september tror jag, och då hade det blivit uppskjutit tre gånger på grund av regn och dylikt. Man kunde fortfarande ha kortärmat på den tiden, håhå jaja. Nu är det långärmat som gäller (fast det är fortfarande 15-20 grader och känns som svensk sommar när solen lyser mitt på dagen).

Nåväl, här är videon. Jag är den som gör flest misstag (i grön tröja).