Initieringsceremoni

Bättre sent än aldrig.

Här är 3wd:s dans från initieringsceremonin på Bakayama (idiotberget). Det var den 18 september tror jag, och då hade det blivit uppskjutit tre gånger på grund av regn och dylikt. Man kunde fortfarande ha kortärmat på den tiden, håhå jaja. Nu är det långärmat som gäller (fast det är fortfarande 15-20 grader och känns som svensk sommar när solen lyser mitt på dagen).

Nåväl, här är videon. Jag är den som gör flest misstag (i grön tröja).

Engeikai!

Förra veckan var det dorm festival week, och på fredagen 18/10 var det dags att spela upp pjäsen vi övat på varenda kväll i en månad. Jag har tyvärr ingen video från själva uppträdandet, men här är i alla fall en inspelning av en övning. De flesta presterar bättre än de gjorde i slutändan; jag gjorde dock bättre ifrån mig inför publik. De som var bäst på övningarna var sämst på uppträdandet och viceversa, intressant.

Jag är (tyvärr) engelskläraren (måste jag väl erkänna). "Kick me again"-skriket var ovanligt mesigt den här gången, haha.




Förklaring

Scen 1 - Lumine, iklädd maid-kostym, presenterar "skolans kändisar", F4. Först "mr cool guy, Hanazawa", därefter "oresama ningen, Doumyouji" (typ gudomliga jag-människa Doumyouji), sedan "super-moderskomplex-pojke, Mimasaka" och till sist "ensam litteraturstudent, Nishikado". Därpå kommer Tsukushi in och Lumine informerar publiken om att alla F4-killarnas hjärtan tillhörde henne.

Scen 2 - Hanazawas scen. Serina, en av nykomlingarna, spelar Hanazawa. Hon säger något i stil med "vad kan Tsukushis typ vara?", Tsukushi kommer in och pratar om att hon såg den sexige core-dansaren Ikko på teve. Ikko är något slags transvestit som faktiskt finns och är på teve i verkligheten. När Tsukushi gått skriker Hanazawa "vad är Ikko!?" och därefter kommer Ikko in, spelad av halvfransyskan Chai (eller Ayami, som hon egentligen heter), säger att "om du vill bli smal ska du göra såhär" och lär henne dansa.

Scen 3 - Nishikados scen. Nishikado spelas av kinesiskan "Se-chan" (ännu ett smeknamn) och pratar på ett mycket lustigt, högtravande sätt. Så kommer Tsukushi in, som vanligt åtföljd av sina beundrarinnor (deras roller kallades för joshikousei=kvinniga gymnasiestudenter), pratande om hur coolt Dragonball är. När hon har gått plockar Nishikado upp tidningen hon slängde efter sig och säger att han också ska testa att läsa den. Medan han läser den spelas det upp en scen från Dragonball som är ganska självförklarande (tror jag, men det kanske bara är för att jag sett den typ trettio gånger). När det kommer in en tjej med en filt bakom sig och byter med Nishikado som springer ut innebär detta att hon som tar Nishikados plats är Nishikado. Så blev Nishikado en Dragonball.

Scen 4 - Doumyoujis scen. Doumyouji säger något om att det absolut var den där snubbens fel när Tsukushi dyker upp och säger att hon blivit räddad av en kille som snackade perfekt engelska, och att killar som talar engelska är sååå häftiga. Doumyouji rycker tag i henne och säger "du! du sa att killar som snackar engelska är coola, va?!" och hon svarar "det sa jag men vadå då?". Doumyouji: "okej, förstått." Därefter rusar engelskläraren (*jag*) och ett gäng elever (närmare bestämt joshikousei-settet) in och den underliga engelsk dialog-skolan sätter igång. Engelskläraren lär ut engelska genom att de får säga saker på japanska som låter smått engelska (i japaners öron). Hon är tydligen en beundrare av Doumyouji även hon och uppskattar verkligen att bli sparkad av honom... den här scenen är ju till stor del på engelska så den är väl hyfsat lätt att förstå.

Scen 5 - Mimasakas scen. Mimasaka hör Tsukushi prata om DMC, Detroit Metal City. När Tsukushi har gått skriker han på sin mor som visar honom vad DMC är. Därefter säger Lumine "och så förvandlades Mimasaka"varpå den nye Mimasaka, spelad av en annan tjej, kommer ut och rockar loss ^_~

Scen 6 - "ödets dag" som Lumine säger. En i taget frågar F4-killarna Tsukushi om hon vill dejta dem och hon nekar en efter en. Varefter hon säger "och förresten, F4, vad säger ni egentligen? Jag har ju en pojkvän". F4 utstöter japanska förvånade ljud och Tsukushi ropar på sin pojkvän, som spelas av en av mina grannar, den så kallade Fugi (hon bor i rummet bredvid). Hon/han bedyrar sin kärlek och Tsukushi ber honom visa de "coola killarna". Här kommer ett gäng otaku in och dansar en otaku-dans till en sång som folk tydligen dansar till i Akihabara, och efter några takter kommer alla andra in och dansar också.

Sluuut ~

Även om det tog upp en timme varje kväll i en månads tid är jag glad att jag deltog. Jag lärde mig i alla fall många namn (fast jag vet fortfarande inte vad alla heter...) och nu känns det lite tomt på vardagskvällarna...

Skolan

Jag önskar att jag hade råd att gå hela min utbildning här. En svensk som är här gör det och han tar ungefär 200 000 i lån varje år. Trots att den här skolan har ungefär en tredjedel av Växjö universitets studenter är kursutbudet bättre. Det här är visserligen en privat skola som har en av Japans dyraste terminsavgifter (men det är fortfarande betydligt billigare än i exempelvis USA), men ändå. Det finns till exempel en kurs här som handlar enbart om Dantes Divina Commedia. Hur många olika lingvistik- och litteraturkurser som helst! Jag kan tyvärr inte gå en enda för jag måste läsa sådant som ingår i något som kallas Japan Studies Program.

Nu läser jag Contemporary Japan: From Ramune to Anime och så japanska. Japansklektioner har jag varje dag, måndag till fredag, från 10.10 till 12.40. Contemporary Japan är en ondskefull gorochi-kurs. Go = fem, roku = sex och shichi = sju. Den håller på i tre timmar och fyrtiofem minuter, vilket innebär att man slutar klockan sju. Det är åtminstone bara två gånger i veckan, så man slutar 12.40 övriga dagar. Jag kom precis hem från en sådan lektion. I dag var första gången jag inte somnade (okej, jag nickade till någon sekund i och för sig, men det gick bättre än på de föregående lektionerna). Trots två koppar kaffe och två flaskor (ganska sött) citronte ur de fantastiska japanska dryckautomaterna som inte går att undvika någonstans fick jag kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den lektionen så sömningivande, men jag är långt ifrån den enda som somnar...

Undervisningen verkar överlag mycket bra. Först registrerade jag mig på en kurs i samtida japansk historia, men eftersom man var tvungen att skriva ett paper i veckan plus en tiosidig uppsats (med både primära och sekundära källor) i slutet av kursen övertalade Jonas mig att byta till Contemporary Japan: From Ramune to Anime. Orsaken till att han var tvungen att övertala mig var att läraren i historiekursen var helt underbar. Han utstrålade så mycket passion för och engagemang i sitt ämne. Någon frågade om det var okej att använda Internet-databaser med artiklar (när läraren talade om att man skulle gå till primära källor, som artiklar från den aktuella tiden) och han svarade "yes, but I would really love you to go down [i bibliotekets källarvåning som innehåller en massa gamla tidningar] and TOUCH the books". Vid ett annat tillfälle bad han oss att under några minuter verkligen tänka oss in i hur man som en vanlig, enkel människa kände under 1945 års lopp i Japan. Det är så historia ska undervisas. Om jag läste historia i vanliga fall skulle jag inte ha tvekat att gå den kursen. Alla andra där verkade också ha historia som huvudämne.

Vad gäller japanskundervisningen är den av varierande kvalitet. Vi har sammanlagt fyra lärare. En av dem träffar vi bara en timme i veckan, och det är på torsdagar när vi går till en datorsal och använder ett program som känns ganska meningslöst. Det går ut på att man ska kolla på videoklipp och öva på japanska; man kan spela in sig själv och sedan lyssna på det, vilket förstås låter jättebra - problemet är bara att nivån är på tok för låg till och med för de allra sämsta i gruppen. Dessutom tar det en halvtimme varje gång för dem att få datorerna att fungera som de ska.

Sedan är det en kanjilärare som vi bara haft två gånger hittills. Hon pratar med en oerhört pipig (och ganska svag/tyst) röst, vilket är smått obehagligt. De resterande två lärarna är en äldre dam som är ganska stel och tråkig och som fyller i folks meningar innan de hinner tänka klart, samt en mycket rolig och bra yngre lärare. Alla är kvinnor. Den yngre, Komatsu-sensei, är mycket omtyckt och hennes lektioner är alltid roliga. Hon kan säga "oj" på svenska! Och till skillnad från den äldre, Satou-sensei, förklarar hon gärna saker även om det är lite överkurs. Satou-sensei sa uttryckligen till Jonas att han inte skulle analysera så mycket när han ställde en kort fråga...

Kursböckerna man använder är ICU:s egna. "ICUの日本語" på japanska; Japanese for College Students på engelska. De är helt okej, men förmodligen inte så bra att bedriva självstudier med. Positivt är att man får lära sig ganska många kanji. Måttligt positivt är att man får lära sig ett antal kanji varje lektion som man bara ska kunna läsa, vilket innebär att det inte står hur de ska skrivas.

Jag önskar också att takten vore lite snabbare. Nu går vi igenom ett kapitel i veckan, ungefär. Nästa termin ska jag läsa Intensive Japanese istället, det vill säga japanska på heltid. Det innebär japanska från 8.50 till 15.30 varje dag (minus lunchrast). Det ska bli så skönt att kunna koncentrera sig enbart på japanska!


Det absolut sämsta med skolan är det grymma förtryck mot vänsterhänta som syns ovan. Var är det meningen att jag ska vila min armbåge medan jag skriver? Nåja, de här bänkarna är någorlunda uthärdliga, jämfört med vissa andra som bara består av en smal träskiva för högerarmen. Man känner sig helt fångad i dem också. De sitter nämligen ihop med stolarna och har man grejor på bänken är det svårt att komma ut. De tar ju inte mycket plats dock; antar att det är därför de använder dem.

Korridoren - 3WD

Jag bor i 3rd Women's Dormitory; den bästa av alla korridorer (naturligvis). Alla tilltalar varandra med smeknamn och utan artigheter. Samtidigt är den ren och allt fungerar smidigt. Ett viss mått av fascism tillämpas, men inte som i 4WD där de tydligen är väldigt strikta med senpai/kouhai-relationer (relationer mellan äldre och yngre studenter) och man inte får tvätta nattetid. Man måste fortfarande betala böter om man inte kommer på det månatliga korridorsmötet och man får absolut inte glömma sina skor i hallen (vi har varsitt skoskåp), för då kan de hamna i en "take free"-hög.

Skönt är i alla fall att här inte är lika smutsigt som på 2nd Men's Dormitory, där Jonas bor. Alla korridorer hatar 2MD, utom 3WD, och 2MD tycker att 3WD är den enda av tjejkorridorerna som inte är tråkig. När man byter från skor till tofflor i hallen på 2MD fastnar genast ett tjockt lager smuts på hela fotsulan. Deras allrumsgolv har blivit utsatt för både det ena och det andra... men å andra sidan är deras enskilda rum dubbelt så stora som våra. Våra är på fantastiska 12 kvadratmeter.


Såhär ser korridorshuset ut framifrån. Medger att det ser ut som ett fängelse, bortsett från cyklarna.


Det här är Higeo, en katt som nästan alltid är framför vårt hus. De ställer ut mat till honom tror jag. Han stinker, och stirrar på en när man går förbi honom. Han ser alltid så ledsen ut, men det är förmodligen ingen bra idé att röra vid honom. Om han inte vore så läskig skulle jag vilja tvätta honom.



Mitt rum. Min sida är den där bokhyllan är aningen tommare. Men det får ändå plats en hel del i detta lilla rum - två skrivbord, två sängar, två stora skåp, en stor byrå och två bokhyllor (som visserligen sitter upphängda på väggarna).

Tvättrummet; det vill säga toaletten, fast själva toaletten är i Japan så gott som alltid i ett separat rum.


Det oförståeliga köket med de konstiga plattorna. Jag har precis börjat få lite bättre grepp om dem i och för sig. Om de åtminstone vore likadana allihop, men det är de inte utan de fungerar på lite olika sätt. Vissa av dem börjar pipa om man ställer en kastrull i fel material på. Å andra sidan värms de upp fort när man väl lyckats sätta på dem. Knapparna är dekorerade med kanji och åter kanji...



Social room. Det har ea-kon, det vill säga luftkonditionering, så när det var bastuvärme i resten av huset var det skönt att vara här. Här finns en teve på vilken man kan titta på skumma japanska teveprogram, en hylla fylld av manga och ett tatami-rum med ett japanskt bord och ett piano.



Det mycket mysiga badrummet. Ingen verkar använda badkaret här, av någon anledning. I 2MD och i Global House används dem flitigt har jag hört, så jag undrar varför. Det tog minst en halvtimme att fylla karet den enda gång jag vågat använda det, så folk kanske inte orkar vänta. Skönt var det i alla fall; mer som att sitta i bubbelpool (minus bubblorna i och för sig) på simhus än som de vanliga vita enmansbadkaren som är praxis i Sverige.

Alla utländska nykomlingar var lite nervösa för att använda det här rummet i början, men jag tror alla har vant sig vid det här laget. Det kan vara lite annorlunda och förvirrande först - jag föreställde mig något i stil med en ritual - men i princip tar man bara med sig en korg med sina grejor och en handduk, klär av sig i rummet bredvid, lägger sina kläder och sin handduk i en av hyllorna och tar med sig korgen in. Så sätter man sig på en liten pall och duschar, helt enkelt. När man är färdig plockar man upp den näve hår man tappat från golvet och så torkar man sig i rummet bredvid. No biggie.


Det här är en skylt som är uppsatt på toaletten. Av någon anledning måste man klippa upp paketet. Japans återvinningssystem är fantastiskt, för övrigt. Plast (både hård och mjuk), brännbart, papper, kartonger och batterier är det enda de återvinner. Oftast är det bara brännbart, ej brännbart och plat I går frågade jag någon varför man var tvungen att klippa upp mjölkpaketen. "För att återvinna dem", var svaret. "Återvinner ni mjölkpaket i Sverige?" var följdfrågan. Haha. Jag sa bara ja, men jag undrar vad hon tyckt om listan - färgat glas, ofärgat glas, kartong, papper, metall, hårdplast, mjukplast... Men vad begär man; många här har frågat mig om Sverige har ett eget språk. Nåväl, det är ju ett ganska litet och obetydligt land så jag klandrar dem inte. De visste i alla fall att det över huvud taget existerar.

Initieringsvecka

Den här veckan är initieringsveckan, vilket innebär att vi som kommit hit nu i september måste springa omkring i skolan med skumma dräkter på oss. Min korridors tema är hula-hula, men vi ser tydligen ut mer som nymfer har jag hört. Snygga är vi i alla fall. Men jag längtar tills efter nästa onsdag när man kan ha normala kläder på sig igen... Vi måste göra ett uppträdande på Bakayama (idiotberget), ett litet berg som ligger här i närheten, på ungefär fem minuter. Ingen av oss kan dansa så det kommer väl bli sådär måttligt bra. Men det är ju tradition...



De modiga fyra på väg till skolan för terminens första lektioner. Vi tog en bild med självutlösaren på oss allesammans också, men vi hamnade så långt borta så det blev jättesuddigt tyvärr, för det var en bra bild...

Som sagt, jag längtar tills nästa onsdag.

Klubbpresentation

Jag glömde helt bort att berätta om klubbpresentationen i går. Det var en presentation på onsdagseftermiddagen och en på torsdagen. Jag gick inte på onsdagen eftersom jag tänkte att jag lika bra kunde gå på den på torsdagen och försöka få tag på en adapter istället, men det visade sig att det inte var samma klubbar som presenterade sig på de båda tillfällen (förstås... hur dum kan man vara?). Emellertid var de klubbarna jag var intresserad av (badminton och simning) på torsdagen, men jag lyckades ändå missa 45 minuter och därmed de intressanta klubbarna, eftersom jag trodde att presentationen började vid samma tid båda dagarna, vilket den uppenbarligen inte gjorde.

Hur som helst var det kul att se de klubbarna jag i alla fall fick se. De verkade roliga allihop, speciellt de olika musikklubbarna, men hur mycket de än säger att det inte spelar någon roll om man inte kan sjunga tänker jag inte göra livet surt för dem genom att gå med i någon av dem.

Jag fick i alla fall några bilder, om än oskarpa (det var så mörkt):


Det här är en dansklubb av något slag. De dansade något som symboliserade körsbärsblommornas skönhet (kan det bli mer japanskt?), och det var inte alls illa. Den här klubben känns dock som att man måste vara japan för att gå med i (hur snygga är västerlänningar i kimono?)... och jag har ändå ingen rytmkänsla.


Det här är en mer än lovligt suddig bild av ett av musiksällskapen, och de spelade verkligen riktigt vackert; rörande vackert. Jag önskar att jag kunde spela något instrument. Man kan åtminstone njuta av deras musik...


Här har vi Latin American Music Society. De var duktiga och musiken var bra (samba), men de hade kunnat slå liiite mjukare på trummorna. De flesta spelade instrument, men vissa dansade också. Det var kul att se, och på något sätt känns allt som inte är japanskt lite uppfriskande...

Min rumskamrat har tydligen varit med i badmintonklubben, så hon berättade för mig när de tränar. Jag ska gå dit och titta på deras träning så småningom tänkte jag. Det finns annars tre tennisklubbar här (av varierande allvarsgrad) så någon av de mindre seriösa av dem vore kanske kul också.

Orienteringsvecka och tsukimi

Första veckan bestod mest av en uppsjö av orienteringsföreläsningar och välkomstmat. På tisdagsmorgonen var det matriculation ceremony, en formell historia där man inte fick fotografera. Jag hade jeans på mig, men bara för att jag inte hade en tanke på att man kanske borde klä sig "fint". Man fick ett litet häfte innan man gick in i kapellet, där ceremonin hölls, i vilket det stod var man skulle sitta. Vi var ordnade både efter vilken status vi hade (till exempel One Year Regular) och efter bokstavningsordning, och så blev vi uppropade i tur så att det blev som en vågrörelse.

Det var till största delen ganska tråkigt. Ett antal personer pratade lite, bland annat pratade en om hur underbart det var att få studera utomlands. Han var så sentimental och entusiastisk att jag blev tårögd (vilket i och för sig kan ha berott åtminstone delvis på att jag inte mådde särskilt bra alls den förmiddagen). Någon läste lite ur bibeln och kören sjöng. Det kändes mer som en engelsk internatskola än ett japanskt universitet. Till slut fick vi alla gå ut, en rad i taget så att vi bildade två snygga floder som flöt ihop på väg mot utgången.

Det roligaste med den här ceremonin var för övrigt att på höger sida om min kompis satt det en annan vänsterhänt person. Lite skojsigt, sådär.

Efteråt fick vi i alla fall mat, men det var svårt att glädja sig åt det när det mest kändes som att jag helst av allt velat åka hem. Jonas hade det ännu värre eftersom han inte ens tyckte om sin korridor. När jag berättar för folk från andra korridorer att min pojkvän bor i 2MD skrattar de eller ser plågade ut, eller både ock. Det är en ökänd korridor, tydligen.

Dagarna har verkligen varit långa; innehållit mycket. Jag tror det var på onsdagen som vi fick göra (the) Japanese Language Placement Test. Det var iskallt i klassrummet vi var i eftersom de sänkte temperaturen för att folk tyckte det var sååå varmt. På väggen hängde en lustig skylt:

We've got to save Elector City!

Det var svårt, men det var förstås inte så konstigt med tanke på att det skulle placera alla från japanska nivå 1 till avancerad japanska nivå 2. Ifall man hamnade på gränsen mellan två nivåer fick man gå på intervju. Jag fick förstås gå på intervju. Allt intervjuaren sa var enkelt att förstå och svara på, så de satte mig i nivå 3. Men det finns massor av kanji man ska kunna som jag inte kan, och även om jag förstår grammatiken så är det inte säkert att jag kan använda den så bra för egen del (eftersom jag inte övat på den utan bara läst om den). Så jag ska prata med dem och säga att det är fel nivå för mig.

Både onsdag, torsdag och fredag kväll var det tsukimi. Tsukimi innebär, i alla fall för oss, att man gör mat och går med den till en annan korridor, och så måste vi säga "god kväll, vi är 3WD, var snälla mot oss tack" på japanska, och så får man gå in där och stå och presentera sig (på japanska, som vanligt) för att sedan prata två och två och äta risbollar och dricka öl eller sake eller något som heter "cocktail partner". Det var läskigt förstås, men kul i slutländan. Jag pratade med en Harry Potter (han såg ut som HP och introducerade sig med "jag är inte Harry Potter... jag kan inte trolla"), som visade sig vara en av oss lingvistikmasochister (som studerar språk för att de är svåra), en kanadensare, en korean och en australiensare (växlade även ett par ord med några japaner men det var inte några uttömmande samtal).

På fredagseftermiddagen grillade vi med Daiki och hans kompisar. Det var faktiskt riktigt roligt. Vid det laget ville jag åtminstone inte åka hem längre, även om det fortfarande kan vara lite ensamt ibland, speciellt på kvällen. Hur som helst, vi grillade, och ser man på, vi hittade två svenskar! En av dem är från vårt universitet och honom har vi träffat förut; den andre är från ett helt annat universitet. Båda bor i lägenheter; en av dem måste pendla men den andre bor 10 minuter från campus och hans ställe är billigt.

Här är en gruppbild från grillfesten:

Gissa vilka svenskarna är...

Mitaka och ICU - första intrycken

På måndagsmorgonen pallrade vi oss upp någorlunda tidigt, samlade ihop våra grejor, checkade ut från vandrarhemmet och begav oss till tunnelbanan med all vår packning. Från Asakusa till Ueno, från Ueno till Musashisakai och därifrån via buss till ICU (eller 国際基督教大学 som skolan heter på japanska) .

Jag kan räkna gångerna jag synligt svettats på ungefär tre fingrar och det här var en av dem. När man släpar en resväska (som visserligen gick att rulla men dessvärre behövde bäras upp och nerför alla trappor på tunnelbanestationerna), en datorväska och en stor handväska i cirka en och en halv timme, i fyrtiogradig värme, är det nämligen lätt hänt.

Så småningom var vi i alla fall vid ingången till ICU:s campus. Bussen går egentligen vidare in på campus och nästan hela vägen fram till skolan men det visste vi inte då, så vi gick den (ganska långa) biten. Śåhär såg det ut:


Ledsen för överexponeringen, men det var ganska ljust och jag var på tok för nervös för att ta några bra bilder. Cikadorna fullkomligen vrålade utan att tröttna en sekund. Det började synas skyltar som pekade mot dormitories och inom kort möttes vi av två olika pilar; en mot männens korridorer och en mot kvinnornas. Det kändes av någon anledning som om jag inte skulle få se Jonas igen på hela året... Vi visste ju inte när vi skulle kunna kontakta varandra eller någonting.

Jag råkade först gå och knacka på hos fel korridor, 2WD, frågade på engelska om det här var 3WD och de svarade att jag skulle gå runt hörnet. Så jag löd, och ringde på där. Det blev värsta kalabaliken - de började skrika "Maya har kommit!" (på japanska) till hela korridoren och så hjälpte några av dem mig att bära upp mina väskor.

Min rumskamrat var inte hemma men rummet var fint och välstädat. Överallt hade hon lämnat små lappar på vilka det stod att jag fick använda vad jag ville. På mitt skrivbord låg dessutom bläckfisksnacks och en kolakaramell. Bläckfisk är faktiskt hur gott som helst; saltigt och smakrikt. Jag var lite rädd för att testa det men det finns det ingen anledning till!

Tjejerna som bar upp mina väskor lämnade mig åt uppackningen. När jag blivit klar med den (och kände mig aningen mindre svettig) gick jag ner i allrummet. Bara jag och någon till av de sex väntade nykomlingarna hade dykt upp. Klockan fem blev det rundvisning i korridoren och genomgång av reglerna. Lite i sex gick vi till skolan för den första av löjligt många orienteringsgrejor. Här blev vi alla tvungna att gå upp korridorsvis på scenen och i tur och ordning presentera oss själva på japanska (eller så mycket japanska man nu kunde).

Hemma på 3WD igen fick vi äntligen mat. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen, dels på grund av bristande matlust och dels på grund av att inget tillfälle givits. De hade gjort yakisoba och något annat vars namn undflytt mitt minne, och det var mycket gott. Därefter fick vi återigen presentera oss själva på japanska (eller engelska, men de flesta, inklusive mig, gjorde så gott de kunde på japanska), varpå alla senpai (äldre studenter, fast de är ju snarare yngre än äldre än mig för det mesta) fick ställa frågor som vi skulle hitta på svar till (som till exempel varför man kommit till Japan och vad man tyckte om för mat och om man hade en pojkvän). Det var svårt ibland, men kul, och jag hängde med ganska bra trots att allt var på japanska.

Vid tiotiden var "festen" slut och jag gick upp på mitt rum och läste i min bok. Jag kunde inte ta in så mycket mer nytt på en och samma dag. Min rumskamrat dök upp och var hur snäll och söt som helst. Hon kallas för Pomme, fast med japanskt uttal (pomu) och ska bli japansklärare. Det här är hennes sista år och hon har två olika extrajobb. Hon måste vara så fruktansvärt stressad...

Jag hade ingen väckarklocka (ingen klocka alls) så jag var tvungen att fråga hur dags hon skulle upp nästa dag. Som tur var skulle hon upp samtidigt som jag så hon kunde väcka mig. Det visade sig sedan att det inte fanns något större behov av det eftersom jag knappt sov den natten. Det var fruktansvärt varmt, cikadorna skrek och jag saknade Jonas så fruktansvärt mycket. Jag är så van vid att bo med honom och vid att sova med honom, så det kändes jättekonstigt, ensamt. Jag låg vaken och vände och vred mig i timmar innan jag lyckades somna, och jag vet inte hur många gånger jag slog upp ögonen och var alldeles klarvaken den natten.

Nu måste jag för övrigt gå och lägga mig. I morgon börjar lektionerna... Jag lovar att berätta vidare om första veckan på ICU snart!