Jag älskar mitt liv här. Just nu känns det inte som att jag någonsin vill tillbaka till tråkiga Sverige...

I dag ska jag åka till Akihabara och eventuellt köpa ett Nintendo DS. Jag behöver nämligen ett elektroniskt japansk-engelskt uppslagsverk, och ett DS kan användas som ett sådant, kostar typ lika mycket och har den blygsamma fördelen att dessutom vara en spelkonsol. Förhoppningsvis kan jag få tag på en moddgrej också, så att man kan ladda ner spel. En kille från Jonas korridor ska följa med och försöka hjälpa oss hitta sådana.

Jag ville bara säga att jag är lycklig. Återkommer med intressantare inlägg så fort tillfälle ges.

Skolan

Jag önskar att jag hade råd att gå hela min utbildning här. En svensk som är här gör det och han tar ungefär 200 000 i lån varje år. Trots att den här skolan har ungefär en tredjedel av Växjö universitets studenter är kursutbudet bättre. Det här är visserligen en privat skola som har en av Japans dyraste terminsavgifter (men det är fortfarande betydligt billigare än i exempelvis USA), men ändå. Det finns till exempel en kurs här som handlar enbart om Dantes Divina Commedia. Hur många olika lingvistik- och litteraturkurser som helst! Jag kan tyvärr inte gå en enda för jag måste läsa sådant som ingår i något som kallas Japan Studies Program.

Nu läser jag Contemporary Japan: From Ramune to Anime och så japanska. Japansklektioner har jag varje dag, måndag till fredag, från 10.10 till 12.40. Contemporary Japan är en ondskefull gorochi-kurs. Go = fem, roku = sex och shichi = sju. Den håller på i tre timmar och fyrtiofem minuter, vilket innebär att man slutar klockan sju. Det är åtminstone bara två gånger i veckan, så man slutar 12.40 övriga dagar. Jag kom precis hem från en sådan lektion. I dag var första gången jag inte somnade (okej, jag nickade till någon sekund i och för sig, men det gick bättre än på de föregående lektionerna). Trots två koppar kaffe och två flaskor (ganska sött) citronte ur de fantastiska japanska dryckautomaterna som inte går att undvika någonstans fick jag kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den lektionen så sömningivande, men jag är långt ifrån den enda som somnar...

Undervisningen verkar överlag mycket bra. Först registrerade jag mig på en kurs i samtida japansk historia, men eftersom man var tvungen att skriva ett paper i veckan plus en tiosidig uppsats (med både primära och sekundära källor) i slutet av kursen övertalade Jonas mig att byta till Contemporary Japan: From Ramune to Anime. Orsaken till att han var tvungen att övertala mig var att läraren i historiekursen var helt underbar. Han utstrålade så mycket passion för och engagemang i sitt ämne. Någon frågade om det var okej att använda Internet-databaser med artiklar (när läraren talade om att man skulle gå till primära källor, som artiklar från den aktuella tiden) och han svarade "yes, but I would really love you to go down [i bibliotekets källarvåning som innehåller en massa gamla tidningar] and TOUCH the books". Vid ett annat tillfälle bad han oss att under några minuter verkligen tänka oss in i hur man som en vanlig, enkel människa kände under 1945 års lopp i Japan. Det är så historia ska undervisas. Om jag läste historia i vanliga fall skulle jag inte ha tvekat att gå den kursen. Alla andra där verkade också ha historia som huvudämne.

Vad gäller japanskundervisningen är den av varierande kvalitet. Vi har sammanlagt fyra lärare. En av dem träffar vi bara en timme i veckan, och det är på torsdagar när vi går till en datorsal och använder ett program som känns ganska meningslöst. Det går ut på att man ska kolla på videoklipp och öva på japanska; man kan spela in sig själv och sedan lyssna på det, vilket förstås låter jättebra - problemet är bara att nivån är på tok för låg till och med för de allra sämsta i gruppen. Dessutom tar det en halvtimme varje gång för dem att få datorerna att fungera som de ska.

Sedan är det en kanjilärare som vi bara haft två gånger hittills. Hon pratar med en oerhört pipig (och ganska svag/tyst) röst, vilket är smått obehagligt. De resterande två lärarna är en äldre dam som är ganska stel och tråkig och som fyller i folks meningar innan de hinner tänka klart, samt en mycket rolig och bra yngre lärare. Alla är kvinnor. Den yngre, Komatsu-sensei, är mycket omtyckt och hennes lektioner är alltid roliga. Hon kan säga "oj" på svenska! Och till skillnad från den äldre, Satou-sensei, förklarar hon gärna saker även om det är lite överkurs. Satou-sensei sa uttryckligen till Jonas att han inte skulle analysera så mycket när han ställde en kort fråga...

Kursböckerna man använder är ICU:s egna. "ICUの日本語" på japanska; Japanese for College Students på engelska. De är helt okej, men förmodligen inte så bra att bedriva självstudier med. Positivt är att man får lära sig ganska många kanji. Måttligt positivt är att man får lära sig ett antal kanji varje lektion som man bara ska kunna läsa, vilket innebär att det inte står hur de ska skrivas.

Jag önskar också att takten vore lite snabbare. Nu går vi igenom ett kapitel i veckan, ungefär. Nästa termin ska jag läsa Intensive Japanese istället, det vill säga japanska på heltid. Det innebär japanska från 8.50 till 15.30 varje dag (minus lunchrast). Det ska bli så skönt att kunna koncentrera sig enbart på japanska!


Det absolut sämsta med skolan är det grymma förtryck mot vänsterhänta som syns ovan. Var är det meningen att jag ska vila min armbåge medan jag skriver? Nåja, de här bänkarna är någorlunda uthärdliga, jämfört med vissa andra som bara består av en smal träskiva för högerarmen. Man känner sig helt fångad i dem också. De sitter nämligen ihop med stolarna och har man grejor på bänken är det svårt att komma ut. De tar ju inte mycket plats dock; antar att det är därför de använder dem.

Korridoren - 3WD

Jag bor i 3rd Women's Dormitory; den bästa av alla korridorer (naturligvis). Alla tilltalar varandra med smeknamn och utan artigheter. Samtidigt är den ren och allt fungerar smidigt. Ett viss mått av fascism tillämpas, men inte som i 4WD där de tydligen är väldigt strikta med senpai/kouhai-relationer (relationer mellan äldre och yngre studenter) och man inte får tvätta nattetid. Man måste fortfarande betala böter om man inte kommer på det månatliga korridorsmötet och man får absolut inte glömma sina skor i hallen (vi har varsitt skoskåp), för då kan de hamna i en "take free"-hög.

Skönt är i alla fall att här inte är lika smutsigt som på 2nd Men's Dormitory, där Jonas bor. Alla korridorer hatar 2MD, utom 3WD, och 2MD tycker att 3WD är den enda av tjejkorridorerna som inte är tråkig. När man byter från skor till tofflor i hallen på 2MD fastnar genast ett tjockt lager smuts på hela fotsulan. Deras allrumsgolv har blivit utsatt för både det ena och det andra... men å andra sidan är deras enskilda rum dubbelt så stora som våra. Våra är på fantastiska 12 kvadratmeter.


Såhär ser korridorshuset ut framifrån. Medger att det ser ut som ett fängelse, bortsett från cyklarna.


Det här är Higeo, en katt som nästan alltid är framför vårt hus. De ställer ut mat till honom tror jag. Han stinker, och stirrar på en när man går förbi honom. Han ser alltid så ledsen ut, men det är förmodligen ingen bra idé att röra vid honom. Om han inte vore så läskig skulle jag vilja tvätta honom.



Mitt rum. Min sida är den där bokhyllan är aningen tommare. Men det får ändå plats en hel del i detta lilla rum - två skrivbord, två sängar, två stora skåp, en stor byrå och två bokhyllor (som visserligen sitter upphängda på väggarna).

Tvättrummet; det vill säga toaletten, fast själva toaletten är i Japan så gott som alltid i ett separat rum.


Det oförståeliga köket med de konstiga plattorna. Jag har precis börjat få lite bättre grepp om dem i och för sig. Om de åtminstone vore likadana allihop, men det är de inte utan de fungerar på lite olika sätt. Vissa av dem börjar pipa om man ställer en kastrull i fel material på. Å andra sidan värms de upp fort när man väl lyckats sätta på dem. Knapparna är dekorerade med kanji och åter kanji...



Social room. Det har ea-kon, det vill säga luftkonditionering, så när det var bastuvärme i resten av huset var det skönt att vara här. Här finns en teve på vilken man kan titta på skumma japanska teveprogram, en hylla fylld av manga och ett tatami-rum med ett japanskt bord och ett piano.



Det mycket mysiga badrummet. Ingen verkar använda badkaret här, av någon anledning. I 2MD och i Global House används dem flitigt har jag hört, så jag undrar varför. Det tog minst en halvtimme att fylla karet den enda gång jag vågat använda det, så folk kanske inte orkar vänta. Skönt var det i alla fall; mer som att sitta i bubbelpool (minus bubblorna i och för sig) på simhus än som de vanliga vita enmansbadkaren som är praxis i Sverige.

Alla utländska nykomlingar var lite nervösa för att använda det här rummet i början, men jag tror alla har vant sig vid det här laget. Det kan vara lite annorlunda och förvirrande först - jag föreställde mig något i stil med en ritual - men i princip tar man bara med sig en korg med sina grejor och en handduk, klär av sig i rummet bredvid, lägger sina kläder och sin handduk i en av hyllorna och tar med sig korgen in. Så sätter man sig på en liten pall och duschar, helt enkelt. När man är färdig plockar man upp den näve hår man tappat från golvet och så torkar man sig i rummet bredvid. No biggie.


Det här är en skylt som är uppsatt på toaletten. Av någon anledning måste man klippa upp paketet. Japans återvinningssystem är fantastiskt, för övrigt. Plast (både hård och mjuk), brännbart, papper, kartonger och batterier är det enda de återvinner. Oftast är det bara brännbart, ej brännbart och plat I går frågade jag någon varför man var tvungen att klippa upp mjölkpaketen. "För att återvinna dem", var svaret. "Återvinner ni mjölkpaket i Sverige?" var följdfrågan. Haha. Jag sa bara ja, men jag undrar vad hon tyckt om listan - färgat glas, ofärgat glas, kartong, papper, metall, hårdplast, mjukplast... Men vad begär man; många här har frågat mig om Sverige har ett eget språk. Nåväl, det är ju ett ganska litet och obetydligt land så jag klandrar dem inte. De visste i alla fall att det över huvud taget existerar.

I Japan är man aktiv...

...eller hikikomori. Det verkar inte finnas något mellanting, och eftersom jag inte är någon hikikomori händer det ganska ofta att jag inte har en sekund över på en hel dag. En av svenskarna har en teori om att japanerna är rädda för att få fritid som de inte vet vad de ska ta sig till med, och därför går de till biblioteket för att plugga, vilket innebär att de sover. Det brukar ligga någon och sova över sina böcker i vartenda hörn på biblioteket här...

Jag har hur som helst massor av blogginlägg planerade; måste bara få tid att skriva dem också. Jag har inte tröttnat på bloggen; jag lider bara av tidsbrist. Förhoppningsvis kommer jag bli bättre på optimal tidsutnyttning när livet här blivit lite mer rutinerat, om det nu någonsin blir det. :-)

Mat

Mat är ett problem. Jag vet inte vad jag ska äta. Att äta på skolkafeterian (som visserligen är billig) varje dag är inte ekonomiskt hållbart och ungefär hälften av alla ingredienser jag brukar använda i min matlagning saknas i alla fall i mataffärerna här i Mitaka. I dag fick jag dock den ljusa idén att det borde finnas specialiserade affärer i mer centrala delar av Tokyo... kanske kan man få tag på parmesanost någonstans. Jag ville göra spaghetti alla carbonara i går, men carbonara utan parmesanost? Vilket skämt.

Vad jag äter

Från vänster till höger: te, skum japansk kaka, snabbnudlar, långsamnudlar och yoghurt. Snabbnudlarna har jag iofs inte ens testat än. Den där kakan är ganska äcklig måste jag säga. Den är fylld av sådan där söt bönmassa som är så omåttligt populär här. Sobanudlarna blev över när vi grillade för över en vecka sedan. Jag har kål och böngroddar i kylen som jag tänkte ha i ett försök till (vegetarisk) yakisoba, men jag har inte orkat göra det än. Den blå yoghurtburken är fettfri, men jag har ingen aning om innehållet i övrigt. Det börjar bli riktigt störande att inte kunna tyda näringstabellen. Jag frågade i alla fall min lärare häromdagen hur man skriver "socker".

Såhär ser det ut: 砂糖


Den här rosa yoghurten är hur som helst den bästa jag hittat. Den innehåller acidophilus och påminner lite om A-fil till smaken. Jag är överlycklig över detta mitt fynd... ett år utan fil (fast det är ju inte fil, men nästan) hade blivit traumatiskt.

Bröd och ost är en annan sak man saknar. Allt bröd här är kritvitt och alldeles mjukt. Jag hittade ett bröd med lite frön i i går, men det är ju fortfarande varken nyttigt eller särskilt gott. I går hittade vi i och för sig en affär inne i stan där man kunde köpa en massa bröd som var både mörkt och lite hårdare/segare. Emellertid kostade en limpa sisådär 40-50 kronor...

Ovan syns den patetiska lilla ostbiten jag köpte för ungefär 25 spänn. Goudaost står det, men jag är smått skeptiskt inställd.

I dag åt jag och Jonas på ett ramenställe som ligger ganska nära skolan. Vi kände att vi behövde lite omväxling från kafeterians curry. Det var väldigt gott och mättande, men en aning för dyrt (700 yen = 44 kronor). Jag hoppas yenen blir billigare igen snart.

Dagens ramen.

Insekter

För några nätter sedan kröp en enorm kackerlacka över golvet precis utanför mitt rum och in i rummet bredvid. Vi var ett par, tre stycken som råkade stå där just då... vi skrek och hoppade. Lite senare kom den ut igen och då var det nästan en folksamling i korridoren... Någon försökte döda den med insektssprejen (vi har typ fem olika sprejer som står i badrummet) men den bara kröp vidare, så Reina tog sin TOFFLA och slog ihjäl den med några snabba slag! Jag var så imponerad!

En liten stund senare skulle jag ändra fönstret på mitt rum (vi har både nätfönster och riktiga som man kan dra fram och tillbaka för att reglera hur öppet det ska vara) och plötsligt hörde jag cikadaskrik som bröt ut ur mängden. Jag drog snabbt fönstret åt sidan, dels för att stänga det helt och dels för att få cikadan som jag antog satt på utsidan att fara sin kos. Men när jag drog i fönstret började den skrika så äckligt högt och mycket att jag flög baklänges. Den tystnade, så jag antog att den antingen försvunnit eller dött. Jag kunde inte se den mellan de olika fönstren.

Några timmar senare skulle jag gå och lägga mig, och då upptäckte jag plötsligt att det var en stor cikada (de är alltid stora i och för sig) i min rumskamrats säng. Jag skrek till (det här var klockan tre på natten) och Arude, som bor i rummet bredvid mig, kom och räddade mig. Hon bara tog den i handen och slängde ut den genom fönstret. Och hon är pytteliten och pratar med världens gulligaste röst, så hon verkar inte så tuff precis! Hon och Reina är mina hjältinnor.

Jag har knappt ett spår kvar av min insektsskräck längre. Man orkar inte bry sig efter ett tag när de är precis överallt. Förra veckan höll jag till och med en jättestor (kanske 6-7 centimeter lång) ekoxebagge i handen. Den var till och med vacker tyckte jag när Sirena höll den, men den landade på rygg i mina händer och det var lite för läskigt.

En sådan här har jag rört vid...

En annan läskig sak är är de japanska jättegetingarna. Jag vet inte riktigt om de ska kallas getingar på svenska... på engelska säger man "Asian giant hornets" och på japanska suzume bachi, vilket betyder sparvbi. De är världens största getingar. En enda av dem kan döda 40 europeiska bin på en minut. Ifall man kommer inom tio meters räckhåll från deras bon attackerar de och man kan dö av deras stick. I Japan dör mellan 20 och 40 personer varje år på det viset. Man ska inte ha på sig svarta kläder, inte använda vissa parfymer (de innehåller feromoner som drar till sig dessa monsterdjur) och inte heller ha på sig vita kläder när det är mörkt.

Det lustiga är att japanerna inte verkar känna till hur farliga de här getingarna är. I går var det en inne i vår korridor; Sarah dödade den med en speciell sprej som är just mot dem. Det ska tydligen finnas ett bo precis mellan 1st Men's Dormitory och 2nd Men's Dormitory.

Insekter är i allmänhet obehagliga, men de här är faktiskt rent verkligt och praktiskt otäcka...

Läs mer om dem på Wikipedia och tyck synd om/oroa er för mig!

Shinjuku

Jag, min kompis Sarah och Jonas åkte till Shinjuku i söndags. Den ursprungliga avsikten var att åka till Harajuku och titta på cosplay... som sagt var det söndag, och då lär det tydligen vara allra flest galningar där.

Vi tog tunnelbanan till Shinjuku och tänkte att vi säkert skulle kunna lista ut hur man tog sig vidare till Harajuku där, eftersom Shinjuku-stationen är en stor sådan och så vidare. Det hade säkert gått att lista ut också, men det var varmt, vi var hungriga och det kryllade av människor. Till skillnad från i Mitaka har folk lite mer bråttom i Shinjuku. Vi blev stressade helt enkelt, så vi bestämde oss för att gå ut och titta på Shinjuku istället när vi ändå var där.

En vän hade berättat om ett enormt varuhus som skulle ligga nästan precis till stationen, så vi försökte hitta det, och vi hittade åtminstone ett stort varuhus som låg helt nära stationen, men om det var exakt samma som vi blivit tipsade om vet vi inte, vilket förstås kan kvitta. Det heter Odakyu och ser ut såhär:

Det finns dessutom en del, ungefär lika stor, på andra sidan vägen. Den ena verkade innehålla enbart elektronikprylar, och den andra innehöll kläder samt en våning med restauranger. Båda husen hade väl en åtta-nio våningar... Vi gick inte så mycket i affärerna dock, eftersom det visade sig vara så gott som enbart märkeskläder och typ allting således kostade minst 15000 kronor. Hur som helst, det är ett bra ställe att åka till om man vill stå och dregla i exempelvis en hel affär med Chanel, eller om man råkar vara rik.

Eftersom vi var hungriga letade vi upp ett ställe att äta på istället. Vi var ganska sega och obeslutsamma allihop, så vi gick väl runt hela restaurangvåningen fem gånger eller så innan vi bara gick in på första (eller hundrasjuttionde) bästa.


Jag och Jonas beställde ett setto miiru (set meal) med furaido chikin (fried chicken) som titelingrediens. Sarah beställde något som påstods vara en omelett, men visade sig vara ris med ett mer eller mindre rått ägg över. Till vänster kan ni se hur det såg ut när hon blandat det. Hon klarade inte av att äta så mycket av det, men jag tyckte faktiskt det var gott, även om det var så mjukt att det kändes som bebismat. Jag och Jonas gav Sarah några kycklingbitar var och hon fick hälften av mitt ris, så vi blev mätta allihopa.



Såhär såg det jag och Jonas beställde ut. Det var väldigt mycket mat för att vara i Japan; vi har glatt oss en del åt de för oss lättviktare mer lagom portionsstorlekarna. Det är alltid intressant när man inte har en aning om vad det är man äter. För några år sedan skulle jag ha varit mycket mesigare med att testa skumma saker... tur att jag inte var här då (jag hade väl svultit ihjäl).

Ris, kyckling, misosoppa kålsallad och två tallrikar med skumma saker som inte var särskilt goda. Kycklingbitarna var stora och sega och därmed lite pikanta att få i sig...

Jag hittade en liten affär (ute, inte på Odakyu) där jag köpte en billig kjol att ha till Hawaii-temat. Det var det enda inköp som gjordes (förutom mat), så vi uträttade väl egentligen inte någonting, men det var ganska roligt i alla fall. Vi såg i en cigarettautomat (de har cigarett- och dryckesautomater i varje gatuhörn här) att cigarettmärket Seven Stars, som röks i mangan (och animen) Nana, finns på riktigt! Lite lustigt (vi är lättroade).

På vägen tillbaka såg vi, utan att ens leta efter det, hur man tog sig till Harajuku (man byter till Yamanote-linjen och går av på stationen som heter Harajuku).


Och som avslutning:


Jag kunde inte låta bli att fotografera det här, men det blev inte så skarpt. Det står hur som helst "this coffee is dripped one by one person by one". Jag undrar vad de menade...